Jag har flyttat!

Hej alla trogna läsare! Jag ser på statistiken att några av er fortfarande använder voltairesvardag.blogspot.se för att följa mitt fantastiska liv och ta del av mina oumbärliga insikter. Men det har tagit stopp här. Jag har en annan adress, Voltaires vardag
Kom dit istället så kan vi fortsätta vårt samtal!

Har ni missat några inlägg pga. detta? Herregud!!! Då måste ni läsa ikapp!

Kram en feberyrig och bältrossjuk Anna som kämpar på ändå...

Pappersskräp, samhällsinformation och reklam bland annat

Barnens bästa gömställe just nu

Den stora enkättiden har kommit, igen. Nu senast var det förskolan som skulle utvärderas av kommunen. Bara någon vecka efter att jag gjort exakt samma fast till själva förskolan. Ni vet vad jag tycker. De ska undersöka saken själva. Jag vägrar sedan några år göra andras arbete åt dem, särskilt om det är tråkiga uppgifter som jag inte tror har någon som helst möjlighet att påverka. Man får då lite påminnelser. I år gjorde jag ett avsteg från min princip och postade tillbaka dem. Det tar 20 minuter av mitt liv men jag ville visa min ståndpunkt i frågan. 

Båda blanketterna besvarades på samma sätt. JAG HATAR ENKÄTER! BESÖK FÖRSKOLORNA SJÄLVA OCH SE HUR DET FUNGERAR MED 18 BARN UNDER TRE I EN OCH SAMMA GRUPP! jag skulle lagt till ta med hörselkåpa. Fast så är det inte på Tyllas avdelning. Men jag tog chansen att drämma till, my state of mind at the moment. Men i princip tycker jag det är snurrigt, det har jag också skrivit om tidigare. Fan, jag känner mig som han Modiano. Han skriver samma berättelse om och om igen har han sagt. Scocco säger att han fyra teman som har drar upp hela tiden. Man tuggar om och om igen på samma spår. Fast jag har fler spår än så...men jag ser att mitt sätt att resonera kring saker alltid är det samma. Märker ni den röda tråden?

Idag var jag hemma, migrän eller möjligen spänningshuvudvärk. Mycket tråkigt. Jag var ensam i fyra och en halv timme då barnen var på föris och det är en märkvärdigt kort stund. tvätt, matlagning, två diskmaskiner och lite pappersexercis senare fick jag skynda mig till dagiset igen.

                             

På hemvägen tar vi in posten. Jag fick några sekunder på mig att ögna igenom lokaltidningen. Jag brukar undvika den annars men idag ville jag kika. Inget upplyftande, som att höra Ring P1 ungefär. Sen var det Vi i Villa tror jag. det var lite mer upphetsande. Där fanns en annons om en poncho i kaninpäls man kunde köpa eller vinna. En text vid sidan om den upplyste om att kaninen inte lidit i onödan. Det tyckte jag var märkligt. Att lidandet skulle vara värre än döden. det ställer ju hela förlossningsupplevelsen på en helt nu ända...

Det är alltså OK att bära päls om inte djuret lidit i ONÖDAN. Jag hatar inte päls. Jag kastar inte varmkorv på pälsbärare. Jag har faktiskt en vargpäls och tre minkdito här hemma. Samtliga ärvda eller fådda. Jag förstår inte poängen i att inte bära dem, djuren är för länge sedan döda och de är mycket varma och sköna. En fårskinnspäls har jag också förresten, köpt på Läkarmissionen. 

Däremot tycker jag det låter otäckt med minkfarmar och jag skulle aldrig köpa mig en ny päls. Fast jag tycker att djuren verkligen dött i onödan om jag skulle slänga alla pälsarna.

Den där upplysningen var lite onödig tycker jag, inte bara konstig. För om ett djur ändå kommer att dö vet jag inte om det spelar någon vidare roll om det led lite mer än nödvändigt. Det centrala för djuret måste väl ändå vara att få överleva? Att döva ett dåligt samvete med att det inte var alltför plågsamt är löjligt tycker jag. Tycker du att djur ska vara glada och leva, då köper du inte pälsponchos helt enkelt. Du låter också bli att äta kött, ha skinnhandskar, läderskor och handväskor. Det intressanta med det är att om alla gjorde så skulle antagligen alla tamdjur dö ut. Då finns ingen poäng med grisar och och kalkoner till exempel. Får ger ull, höns  ger ägg, kor och getter bidrager med mjölk så de kan alla vara kvar. 

I ett galet försök att få till en ny header ägnade jag mig åt collageteknik. Det blev inte så bra. Jag bollade med några vänner och fick raka besked. Nu ska jag tänka tvärt om och ta in hjälp. WP gör mig på allvar galen. Det är lättare att gå läkarutbildningen än att få till en snygg hemsida. på allvar!

Jag har ett projekt på väg att sjösättas och bloggen ska flytta men lugn bara lugn, det ska bli jättebra. Och snyggt. Jag är vanligen mycket intresserad av att saker ska vara snygga men när det gäller bloggen har det varit viktigare att jag ska kunna hantera den så enkelhet har varit ledordet. Nu ska jag trappa upp det en smula, för ER skull så ni slipper sitta här och tänka -Hur ful ÄR den här bloggen egentligen? Och -Varför gör hon så här mot alla oss läsare, det skaver i vårt estetiska sinnen! 

Jag lovar bättring snarast, och en maximering av er upplevelse. En bild säger ju som bekant mer än tusen ord. Kan ni tänka hur långa mina inlägg är i verkligheten då!?!

Guldbrokad tra la la, mammas bröllopsklänning. Den är från halsringning till fåll ca en meter lång. Den täckte bara det mest centrala på min mammas 1,72cm långa späda kropp 1969 när det begav sig....Mer som ett långt linne än en klänning faktiskt. Den är urvacker och för tajt.

Jag ska låta er vara nu. Min hjärna är lite uppluckrad också av senaste tidens händelser, därav huvudvärken tror jag. Men jag har fått lite mer inspiration och några bra uppslag för framtiden. Jag lovar meddela så fort jag kan.

Dagens inlägg skulle mynna ut i en vädjan om mindre dum post i brevlådan. Det tar tid och kraft från mig att bära in, sortera, uppröras av och sedan kassera (jag återvinner inte längre papper, det tar för lång tid). Jag vill heller inte ha tre mail/dag om barnens träningar och matcher tack. Halva mitt liv går just nu åt till att sortera bort saker jag inte vill ha. Helt bortkastat liv.

För övrigt tycker jag att Ring P1 borde läggas ned. Idag var det extra dumt. Mycket handlade om vaccinering av små barn...jag fick 100 impulser att ringa/skriva eller rent av åka dit och bara skrika i mikrofonen: Var inte dumma i huvudet! Vaccinera era barn annars riskerar vi alla att bli sjuka och förlora våra barn! Men jag orkade inte, jag hade min huvudvärk att ta hand om. Men en mamma var verkligen helt desinformerad och då får de prata på evinnerligen...

Jo en sak till apropå detta eländiga radioprogram. Om någon kommer fram och får tala, varför avbryter de då mitt i och säger att programmet är så kort vi måste släppa in andra? Låt bli att ta in så många andra då så folk får pata till punkt alternativt förläng det satans programmet...Eller hellre. Lägg ned.

Tjenixen

A Billy Joel moment

The piano man



Som ni vet är det inte just nu ett av mina ljusaste ögonblick. Jag är lite less på mänskligheten. Jag känner att jag inte är rätt rustad att fortsätta kämpa framåt på den inslagna vägen. I den stunden kommer alla känslorna på en och samma gång. Som den impulsstyrda (på rätt sida av den tunna linjen...) människa jag är får jag lust att agera, jag blir också arg, uppgiven, hämnlysten. Alla fula känslor kommer upp till ytan. Helt logiskt och rimligt men är det konstruktivt?

Tidigare har jag haft kortare stubin. Nu har jag lärt mig att kontrollera detta bättre. Jag har utökat tiden från nedslag till motattack till ca 24h. På den tiden hinner man landa, reflektera och som vanligt omgruppera (mitt favoritord för tillfället). Min nya plan är inte officiell än, jag har ett huvudspår men måste avvakta utvecklingen här. 

I denna stund kommer en musa, hon ska få vara hemlig, och puttar på lite, eller det kanske är två möss förresten. Så istället för att skriva på boken "mitt liv so far" börjar jag med helt andra grejer. Och kanske kanske det blir något helt fantastiskt. Det är som vanligt tiden som är min största fiende. Men att skriva gör mig glad, jag försvinner iväg, samlar information, sammanställer det i huvudet och ut kommer ganska trevliga saker. Jag skriver helt bara rakt på, mina olika analyser av sakernas tillstånd baserat på mina kunskaper (som ingen i Sveriges olika landsting vill ta vara på, ja surt och bittert men sant) och sedan parat med sunt förnuft och min vanliga galghumor som Boel så riktigt påpekat att jag har. 

Var lugna jag ska skriva boken "Mitt liv fram till nu" också för det är ju trendigt att skriva sin biografi innan man fyllt 50 men det blir nästa eller nästnästa projekt. 
Men jag kan avslöja en sak om mig själv, om ni inte redan anat detta, jag är en sanningssadist. Eller kanske inte sadist men jag har mycket svårt att lugga och de råd jag brukar få i AT-sammanhang är att ljuga mig blå, hitta på att jag äääääälskar att jobba nattjourer tre veckor i sträck och inte ha en enda specialist på hela huset. Tyvärr, jag kan inte. För jag måste leva med detta då och det kan jag inte. 
Därför söker jag nu lite tröst i Billy Joel. Hans låt Honesty är så mitt i prick. Man kan få ömhet och kärlek med ÄRLIGHET det är jävligt sällsynt. Folk lurpassar, intrigerar och gör fula saker. Not me. Jag är straight up. Sådant gillar jag hos andra och även om det drabbat mig hårt i vissa sammanhang kommer jag fortsätta vara ärlig och inte spela spel. 

Låten Piano man får symbolisera mitt nästa kapitel i livet. Lyssna på den, jag älskar biten om att han kunde varit en skådis om han bara kommit iväg. Så känner jag. Men jag ska inte sitta stilla och ta allt som jag blir serverad. Jag tänker resa mig och bara ta det. Så, nu vet ni. Jag känner mig lite tilltufsad nu men det kanske var bra. Dags att vakna upp nu och se uppåt. 

(Jo innan jag glömmer det, har ni hört att Thomas Nordegren är trött på rökinfusioner i all fin mat...? På allvar? Satan vad provocerad jag blev av det. Jag har nämligen i vanlig ordning missat att detta var nya trenden och inte ens börjat fundera på om detta är något jag behöver i mitt liv. Jag ber att få återkomma till detta, alltså om att radiopratare äter så mycket lyxmat att de tröttnar...)

Jag kör med tryffel i chipsform här..närmare haute cuisine kommer jag inte idag trots porcetta i ugnen i tre timmar snart...

Bister min, grannens nedklottrade plank. Vilken förortskänsla.

Och ja, foten är i kläm!

Mitt eget privata helvete

Vissna blommor och en gammal karta. Min sinnesstämning just nu. Bilden är tagen av Johannes Björndahl på min begäran. Jag är sååå avundsjuk på den kartan, jag vill ÄGA en sådan!

Lågvatten idag. Nobben överallt, av olika skäl, vissa ger inga skäl bara moltyst..Lika illa hur som helst. Söta Anna på förskolan gav mig en kram. Hon tyckte jag skulle gå ut i solen och sedan dränka sorgerna i en stor kopp kaffe. 

Till yttermera visso...

På väg hem från förskolan funderade jag på min situation, det utkristalliseras långsamt vad jag ska göra. Jag ska tänka på familjen. För om jag mår dåligt drabbar det ALLA. När jag kom hem satte jag på radion, jag hoppades få höra nyheterna direkt för att få lite perspektiv. Mina futtiga problem. Jag bor ju inte i Syrien trots allt. Att jag fastnat i ett karriärmässigt limbo är ju inget som drabbar någon annan än mig, mina barn, familjen, de eventuella patienter jag kanske kunnat hjälpa så det stannar där. Mitt stopp innebär en collateral damage av kanske....30-40 personer. Ingen biggie..

Tyvärr var programmet som sändes av ekonomisk art och det handlade om pensioner. Ned i svarta hålet igen. 

Men en stilsäkerhet och känsla för kvalitet klär hon sig för en dag på förskolan. Bättre att satsa på kvalitet och tidlös elegans än att köpa billigt skräp som är utslitet efter tusen tvättar. Imorgon ska vi tänka lite mes på accesoirerna...det blir ett par stora glas kanske, lite blin, djurmönstrat och maffiga smycken...Eller???

En halv miljon i studieskulder och jag kommer aldrig komma över 38000kr i månadslön utan en legitimation. Det kan låta som en hög lön för vissa men efter 5,5 års studier och sex år efter examen borde jag ha dubbla lönen inom ett år om jag hade fått AT när jag sökt första gången. Pensionen är inte så långt fram i tiden för mig, 30 år kanske som längst. Dessutom stannar jag av rent akademiskt om jag ej får fortbilda mig. 

Mycket att ta in, jag hoppas på att Syrienkrisen snart avhandlas på radion.

Men jag ska samla kraft, det duger inte att ge upp. Inte än. Jag ska avvakta till sista strimman av hopp är ute, sen ska jag omgruppera. Tänka strategiskt och se om mitt eget hus. Nu kaffe, lite tid att tänka, andas och jag tror, SKRIVA på mitt lilla projekt. Det är iallafall bara glädje i att skriva och mina tråkiga erfarenheter ger ännu mer drive av någon outgrundlig anledning. Det gäller att kanalisera sin ilska och energi. Det är min lycka och förbannelse. För jag tror att jag utan en blinkning skulle kunna bli sjukskriven för utmattning, nedstämdhet och eventuellt smärtproblematik. Och kunna övertyga!

Man kan inte jämföra helveten. Alla har sitt eget, vissa har inget. Jag som levt större delen av mitt liv ytan minsta motgång börjar nu se att det finns en viss ordning i karriären iallafall. Mycket demoraliserande för en idealist och filantrop som jag...

Jag har bett Lotta brodera en tavla till mig med texten "Man kan inte nog underskatta mänskligheten". Jag fick betala med fina ord och glada tillrop. Hon hade nog med saker sade hon men behövde lite positivitet. DET är helt fantastiskt, att andra människor drivs av något annat än belöning i materiella ting! All heder till dig Lotta, blir jag någonsin överläkare lovar jag dig min högra hand, bildligt talat då, och name your prize!!!!

Tyllas första verk, det kanske blir något stort av henne? Vilken komposition!

Slutgnällt, jag fokuserar, penetrerar, analyserar och kanske jag släpper ut den lilla vedergällningshemulen...eller inte. Jag är ju ingen barnrumpa heller.

Kram

A

Hög som en örn

I lördags skulle jag få en tjejkväll. Den avbokades och förvandlades till en söndagsmorgon. Vi hade två olika förslag, äta superdyr frukost på slott eller få med alla och ta en promenad på Djurgården med stopp för en fika. Vi valde det senare. Jag hade mycket trevligt och jag blev borta längre än väntat. Jag vågade knappt titta på telefonen, rädd för att få ett sms i stilen "Tylla har spytt ned hela sängen, pojkarna slåss och var fan har vi tvättmedlet??" Inget sådant sms kom. Istället fick jag höra att allt gick bra, ett extra barn kom och lekte, maken fixade lunch och det flöt på hur bra som helst...Det var första gången kan jag lova. Mycket behagligt. På vägen hem började jag sortera i intrycken. Nya idéer, tips och lite annat intressant att smälta. 

När jag kom hem var jag lätt upprymd, som salongsberusad faktiskt. Jag bytte om, noterade att jag fått ganska så mycket sol i fejjan och smörjde in mig med SPF 50 för att klara en sväng till parken med barnen. Tänk att jag som alltid predikar för alla om det idiotiska i att bränna sig i solen....

Några timmar senare stod jag och frös på en konstgräsplan i Blackeberg ihop med en handfull föräldrar och tittade på  en match som dotterns lag spelade samt några lokala förmågor som låtsasbråkade på ett ganska våldsamt sätt invid planen. 
Jag börjar bli riktigt trött på sådant. Men som sagt det hade varit en bra dag och jag tänkte inte låta dessa ungdomar dra ned mitt humör hur skräniga och störande de än var. Jag har dessutom varit med om MYCKET värre på fotbollsplanerna häromkring. Då så till den milda grad att blodvite uppstått.

Nu kommer en ny vecka. Ödesmättad såväl på grund av att min framtid avgörs och att T har sin sista inskolningsvecka. Därtill ska en bullermätning göras på vår tomt och den är ytterst väsentlig för hur vi kommer att bo den närmaste tiden. Faller det väl ut kan ett hus stå klart i september-oktober, om inte då blir det hotell under oöverskådlig tid.

Min bästa rekommendation för människor som lever med lite fri tid och störd sömn, träffa era vänner på morgonen. Då får man ut så mycket mer av livet, man blir hög en hel dag utan tillsats av alkohol eller annat onyttigt du är dessutom pigg dagen efter. Jag ska definitivt fortsätta med detta, iallafall så länge barnen är små och jag lever i min hemmabubbla.

Det är inte klokt vad hjärnan är märklig, i två dagar har jag varit helt tom på grund av all besvikelse i samband med alla avvisanden från ATn men en förmiddag med sol, smarta och inspirerande människor kan kickstarta även den trögaste negativisten!

Nu är det samvaro med maken som står överst på listan. Vår guldkant i tillvaron. Tjugo minuter till en timme ensamma i sängen då vi kan tala med varandra ostört eller bara hålla handen och se något på datorn. Sen slocknar jag bokstavligt talat.

Frid i sinnet har jag nu, det är en bristvara för tillfället. Det var lite präktigt idag, sådan är jag ibland, eller kanske oftast? 

Morgonstund med ostfågel i mund

Hur är det möjligt att denna fantastiskt energiska, slittåliga, logistiskt överbegåvade och roliga kvinna inte kan få arbeta på ett akutsjukhus i Stockholmstrakten? Ingen aning, det måste bero på att jag har fel värdegrund....

Väckt vid halv sex av lille Frank, han ville gå ned och spela iPad. Det var mörkt och han ville att jag skulle gå med. Jag tände och stod vid toppen av trappan. Jag vädrade morgonluft, snart skulle jag få lägga mig igen. Men då kommer katten jamandes i galopp och där sprack det. Jag fick följa med ned, leta efter helvetesmanicken i halvmörkret. Det var kallt och den var försvunnen. 
Jag kom på att den nog låg vid hans säng så jag gick upp för trappan igen. Mycket riktigt den låg där. Sen flyttade jag mig till min egen säng, invid maken och med Tylla i spjälsängen. Då vaknar hon och Edgar...inte maken.

Ryggen gjorde sig påmind så det var svårt att somna om. Därför sattes barnkanalen på och jag slötittade på Fiffis blomsterland. Mycket utvecklande för en mänsklig hjärna.

Äkta vara, som det ska vara. Och i bakgrunden min Alessi/Philips juicepress som hängt med 22 år tror jag. Det var väl investerade pengar även om det sved då i plånboken som fattig student.

Vi drog oss lite men sedan var det dags att resa sig och skina. Jag startade med en värktablett och sen pressade jag apelsinjuice åt alla. Men ingen som helst tanke på att alla mina inlogerade tungmetaller skulle drivas ut, såklart! Edgar tjatade om rimruber (vindruvor) så det ska inhandlas under dagen ihop med middagsmat och en present till Adam som fyller sex år. Frank ska på Ninjagokalas. Sen bestämmer Edgar att han vill ha ostfåglar till frukost. Vi funderade ett tag på vad detta betydde men kom fram till att den nog betydde ostbågar.
Vi lurade i honom lite juice och en halv rostad macka innan, eller simultant, annars hade det låst sig redan innan halv åtta. För spelar det egentligen roll när på dagen man äter ostfåglar? Jo, det gör det men idag struntar jag i det och hjärnan är fortfarande lite på lågvarv efter gårdagens stora besvikelser och motgångar.

Jag inser att jag måste ha världens starkaste psyke. För trots att jag om och om igen blir nobbad hämtar jag mig från detta och reser mig för att fortsätta framåt. Men, jag får lite hjälp på vägen, nu mer än någonsin. Det är glada tillrop, brev och sms. Ett av de bättre som kommer från en annan som kämpar på sin kant värmde extra. man får lite hopp om mänskligheten då, mitt i all egoism och girighet av alla slag. 

Jag hoppas det är OK att jag lägger upp detta C, men det gjorde min dag. Jag ska börja spara alla dessa brev och kommentarer jag får från läsare och patienter som gör mig så glad och ödmjuk faktiskt. Jag vill ju beröra, lyssna och försöka hjälpa så gott jag kan. På jobbet är det extra härligt att få sätta tänderna i de "förlorade" fallen som efter att man pratats vid säger att de för första gången känner en strimma av hopp efter alla år...jo sådant får jag faktiskt höra ofta. Det är bästa lönen för mödan. Men även en stackars doktor behöver höra det ibland när de som ska hjälpa en framåt håller en tillbaka.

Ikväll ska jag på middag med två mycket härliga kvinnor, jag ska laga min favvodessert tiramisu. Jag tänkte att det fanns en viss symbolik i detta. Ni italienkännare vet varför, för er andra är jag tv-serieövertydlig. Tira (dra) mi (mig) su (dit, upp) alltså draupp mig eller kanske mer pigga upp mig. Det är vad som ska hända idag. På måndag är det tillbaka till verkligheten och nästa färd mot AT börjar. Vi kanske måste bli Norrlänningar? Eller Ålänningar? Kanske ändra dialekt? Wow, vilka möjligheter! Jag kan bli fräsigaste bloggaren i Gällivare! Det ni!

Ser det inte harmoniskt ut? Ropen skalla, hemtjänst åt alla!

Men for now, vi mumsar ostfåglar i mit superstylade hem (trashy chic with at mix of hazardy filth).

Låt lördagen börja, THE GAME IS ON!

Bröst, meloner, lökar, boobs och tuttar

Jag idag i solen

Igår fick maken ett stort kuvert. Från Västra Götalandsregionen. Jag ringde och frågade vad det kunde vara, han hade ingen aaaaaning. Jag fick tillåtelse att öppna. Först trodde jag det var ett skämt, massor med tecknade bröst. Sen när jag läst följebrevet för andra och tredje gången förstod jag helt.

Han hade slumpvis valts ut ur befolkningen för att ge sin syn på det "ideala bröstet" som det stod. För att en referensgrupp behövdes så kirurgen skulle kunna utvärdera det estetiska resultatet efter en bröstförminskning.
Jag tänkte först att det var konstigt att en plastikkirurg saknade den estetiska blicken, det är ju lite deras gebit, men också konstigt att det är kirurgen och inte patienten som ska utvärdera detta.

Såklart vet doktorn alltid bäst, det vet jag ju...

Han fick 12 bilder på olika torson med tuttar i SAMMA storlek men med bröstvårtorna placerade lite olika. Vissa såg ut som de sneglade på varandra andra tittade isär, några upp, några syftandes nedåt. Därtill fem bilder från sidan även här bröst i samma, vad jag antar är, "idealstorlek" med areola mammae placerade ovan och nedom vad jag antar är mittpunkten.

Alla bröstvårtor hade samma storlek...Det har de ju inte i verkligheten. Jag antar att de inte tänkt på detta eller så faller dessa utanför normen och förminskas av bara farten. Normalt är ledordet.

Det är många funderingar som kommer till mig när jag smält detta lite. Blir alla glada att få bröstkartor hemskickade...jag tänker starkt troende från andra lite mer "pryda" kulturer, jag tänker bröstcanceroffer eller de med väldigt små tuttar. 

Tydligen är c-kupa vad som kan anses normalt, Bilderna visare ett ganska stort bröst. Således har jag ej de idealbröst, som min man får välja. Det verkar också som om det största problemet för en plastikkirurg är det gyllene snittet och förmågan att sikta. Det är två kvinnliga läkarstudenter som ligger bakom studien och säkert några kirurger också. Det ska bli mycket spännande att se vad/om maken svarar. 
Jag och grannfrun vet vilka vi tyckte såg mest ideala ut. Det var tre olika framifrån och två till tre från sidan, lite beroende på åldern hos tuttbärerskan skulle jag välja olika. Inte helt självklart alltså.

Det var viktigt att veta om svaranden var man/kvinna och ålder. Jag undrar lite varför. Kan det vara så att en yngre kvinna ska få bröst som svarar mot män/kvinnor i hennes åldersgrupp?

Några sms böta med maken när jag öppnat brevet. Han trodde jag skämtade. 
Jag brukar alltid fylla i formulär när det handlar om medicinsk forskning men denna gång vete katten.

Jag tycker att kvinnan som ska bära brösten skulle få bestämma hur de ska se ut. Hon kan få peka på en bild eller rita själv sen tar man fram lappen efter operationen och jämför. Hur svårt kan det vara?

Nu kanske jag verkar njugg men är detta jätteviktigt? Är inte detta det vi har ESTETISK kirurgi till? 

Idag är jag lite låg och hjärnan har en blöt filt över sig så jag elaborerar inte kring detta, det kan ni få göra, kommentera om ni kommer på något genialt!

Han är rolig iallafall och svarar rätt! fattas bara annat. Jag ser fram emot att få en plansch med snoppar med olika böjning, kaliber, med eller utan förhud....Eller snippor för den delen, så vi en gång för alla får veta vad som är idealet!! Som jag har väntat!

Jag gör något oerhört här, maken kanske ballar ut fullständigt. Men det är MINA bröst och hälften av befolkningen har dem i olika form, storlek och grader av hängighet. Mina har fött upp sex barn varav de tre helammades, de tre sista fick både tutte och flaska så jag kunde jobba. Här ser ni dem i svart spets för det var vad jag hade på mig idag. Inga byglar som gräver sig in och stör, bara för att hålla dem lite still således.

44-årig sexbarnsmamma visar bröna...heeeeeelt oerhört!

Feministdottern på arton vårar tittade just på bilderna. Hennes kommentar var: Om doktorn inte fattar var bröstvårtorna ska sitta ber jag en annan att operera! Smart såklart! Sen kryssade hon i alla boxar...alla tuttar går bra. Jag har närt en anarkist vid min barm!!!!

tuttar boobs bröst honkers meloner lökar pattar plastikkirurgi estetik 
c-kupa

Klara, färdiga, GÅ!

Hej då Älskling, mamma går nu. Hej då Tylla, nu går jag...Hallå!?! Hej då, jag FÖRSVINNER NU.. OK!?!

Dag fyra i inskolningen.

Tylla tittar inte ens åt mig när jag säger hej då. Jag fick stanna lite extra och tjata om detta för om hon inte förstår att jag "försvinner" så missas ju hela poängen. Det skär lite i hjärtat att lämna henne men samtidigt är det bra att hon har så fullt upp med att upptäcka saker att jag är oviktig.

Det är en mycket mycket bra förskola. Jag har haft barn där sedan vintern 2011, det är ganska länge tycker jag. Jag har aldrig upplevt några problem, allt har fungerat perfekt för oss. Så Anna och ni andra, om ni läser detta, ni är helt fantastiska!
Men nu kommer lite kritik, inte mot förskolan utan mot OSS!

På väg till föris med småttingarna och vår hund, jag menar katt Sussie. Ni ser henne i övre högra hörnet. Hon följer oss på promenader hela tiden. Så söt!

För en längre tid, sedan 17 år nästan då äldsta dottern började sin skolkarriär, har jag funderat på hur vi värderar våra barns hälsa och miljö. Det handlar om allt ifrån de 90 decibel som då och då mäts upp inomhus på förskolorna (det är gränsvärde för fabriksbuller och inomhus måste det vara under 30 för att man ska kunna få bo) till maten och den fysiska miljön. Larm från WHO för några veckor sedan talar om att en miljard unga riskerar att bli hörselskadade som vuxna på grund av buller och användandet av hörlurar bland annat. Det rapporteras sedan länge med jämna mellanrum att det städas så dåligt på skoltoaletterna att barnen håller sig från att gå hela dagen.

Precis innan jag började skriva hörde jag på Meny i P1. De talade om skolmat. En kock i Göteborgstrakten hade tydligen utmärkt sig genom att laga så god mat att barnen och föräldrarna inte klagade. Det var tydligen unikt.

Mycket enkel och god mat. Ekologisk potatis, änglamarks prinskorv, ägg från en gård i närheten, entrecôte från svenska och ekologiskt uppfödda djur, rödbetor i samma anda. Alla åt. Jag älskar Ropa vieja! Svårare än så behöver det inte vara.

På Tyllas avdelning går 18 barn under tre år. Det finns fyra pedagoger, de har tillgång till två rum, ett kök, ett kombinerat skölj/toa/lekrum samt påklädningsrum och hall. De delar upp sig i mindre grupper för att det ska fungera. Det har verkat fungera mycket bra och de dagar jag varit med. Det har inte alls känts som att antalet barn är ett problem. 
Jag funderade ändå lite på vad som skulle hända om det till exempel skulle börja brinna...eller om den där snubben som verkar ha svårt med att stänga grinden kommer och några barn försvinner....eller att det smäller till och blir minus tjugo grader kallt under två veckor nästa vinter och de inte kan gå ut.
Klarar personalen av att hantera situationen då? För någonstans är 18 barn på 3-4 vuxna ganska många att hålla reda på. Jag har fullt upp med tre små här.

Nu har regeringen sagt att en maxgräns ska införas för att reglera antalet barn per grupp. Tidigare gränsen på 15 tog bort för att den ändå inte hölls!?! Man kan alltså ta bort regler bara för att de inte följs...det öppnar ju upp för alla möjliga spexiga saker tänker jag. Fy skäms på er beslutsfattare! De tillägger att förslaget på nu maxgräns ska baseras på forskning, man baxnar! VAD ANNARS tänker jag! 

Barnen är vår framtid, barn är sårbarare än vuxna, deras hjärnor ska växa och då är det viktigt med bra miljö. Negativ stress påverkar små hjärnor på så sätt att de slutar bilda nya synapser. Det är fakta, inget nytt. Ibland i enkäter frågas man om hur väl vår förskola överensstämmer med bästa tänkbara förskola. Jag ger alltid maxpoäng på frågorna utom på denna för här finns faktiskt utrymme för förbättring  En ultimata förskolan finns sannolikt inte men OM den fanns skulle den vara utformad så här!
Tre pedagoger, nio barn. Rymliga och ljusa lokaler med fin utsikt. Ordenligt med utrymme för kläder och skor. Små skrymslen där barn kan dr sig undan om de vill, en mysig vrå för kuddar och böcker. En frodig och intressant utegård, kanske lite djur. En kokerska som lagade mat på ekologiska råvaror (här ligger vår förskola i framkant!), gärna med mycket fisk och grönt. Jag hade önskat detta även för pedagogernas skull faktiskt. För de är de viktigaste personerna i livet ,vid sidan av familjen både för mig och mina barn. Ska de orka måste vi värna deras arbetssituation.

Återigen, jag har inga klagomål på vår förskola, tvärt om, jag rekommenderar den till alla dom frågar, även till dem som inte gör det. Men något måste hända här. Vi lägger omåttliga mängder pengar på shopping, både till barnen och oss själva, vi reser, har dyra bilar och sen röstar folk på det parti som säger att det ska vara MAXTAXA på "dagis". Hur dumma i huvudet är vi egentligen? 
För det är ju så att förskolorna är en arbetsplats, vissa i privat regi med vinstkrav och det kostar pengar att driva. Kommunerna är INTE bättre än privata alternativ. Jag tycker tvärt om att privat i många avseenden är BÄTTRE! Vi har valt friskolor till alla våra barn och det har bara varit positivt! Självklart måste de göra en vinst, annars finns ju ingen anledning att driva några av de bästa skolorna och förskolorna i landet. 
Visst, jag tycker inte att skattepengar ska flöda ur landet till Caymanöarna men det är inte det stora problemet. Detta kan man också enkelt reglera med att de ska skatta i Sverige. Är de inte intresserade av att driva företagen vidare om så sker, ja då blir det så. 
Helst skulle jag vilja att behoven styrde och inte ekonomin. En skola med mycket problem måste utvärderas avseende utförande men alltid i kombination med deras behov och elevunderlag. En välfungerande skola med nöjda barn och goda resultat måste vara målet, inte hur mycket det kostar oss. 
Vi måste uppgradera våra barns värde! Allt annat är sekundärt tycker jag. Barn har ingen röst i samhället heller, vi måste stå upp för dem och inse att hur de har det nu påverkar dem resten av livet. 

Jag följer inte många bloggare, bara två. Igår visade ena upp sitt überstädade hem, tack som fan! Och den andra hade börjat med en stegräkningsutmaning...Den kände jag att jag kunde knäcka iallafall. Jo, sådan är jag, jag vill knäcka, springa tills jag får blodsmak i munnen och överdänga. Tävlingsmomentet är centralt i allt jag gör, jag vill vara bäst på de områden som jag bedömer att jag hanterar. Snyggat är jag inte, tävlar inte i det, helt meningslöst när man har Friday i sin bekantskapskrets. Så jag tänker ge E en match, Ebbas Blogg jag ska städa så gott det går men kommer nog inte slå Superquinnan...gör jag det kan ni räkna med att jag lägger upp oräkneliga bilder på detta. Här visar räknaren på 4444 steg. Det saknas minst 1000 pga mishaps kan man säga för att inte bli tjatig. Men det är barn inblandade, allltid.

Jag är orolig för att S och MP lägger nivån på 15 eller 16 barn/grupp för det är egentligen inte det det handlar om. Skolan ska vara en lugn och säker plats för barnen och personalen, man måste satsa på detta, kosta vad det kosta vill! Om 30 år vet vi vad vi gjort med våra barn. Vi experimenterar nu...De kommer få döma oss.

Tylla talar/Min dödsruna

Här är jag i mina simbrillor, jag tror jag ska ha sådana på hela tiden, så praktiskt när man håller på så mycket med vatten som jag gör. Ser ni hur dåligt den långa här hemma städar? Hela golvet fullt med grejor som jag spridit ut. Hon är sååååå långsam med att plocka, jag är så fruktansvärt mycket snabbare på att stöka ned.

Hej det är jag, Tylla. Jag har fått en liten lucka i mitt späckade schema och tänkte att jag skulle släppa ut lite ånga. Det händer nya grejer här. Jag har anat att något varit på gång. De långa människorna som jag bor hos har snackat om något som kallas dagis.  Det är tydligen en stor grej för dem. Jag antar att det är FÖRSKOLAN de menar för det är det enda vettiga som hänt här senaste året. Vi har varit där två gånger än så länge och jag hoppas verkligen att det kommer fortsätta. Äntligen några vettiga människor att tala med, och på samma nivå!

Idag har vi plaskat med vatten och kollat hur blöta vi och sköljrummet kan bli. Jag skrämde en tjej med mina plask, hon har tydligen inte varit med om så mycket. 
Några långa människor finns det där med men de verkar fatta detta med oss små. Mycket enklare att ha att göra med. Stolar i rätt höjd har de också på föris, som vi kallar det. Äntligen! Hur svårt ska det vara att anpassa ett hem för barn? Men nu verkar det bli ordning på torpet äntligen. 
Imorgon ska vi dit igen och stanna över vilan. Jag vet inte riktigt vad vilan betyder men jag antar att det är något mycket bättre än allt jag testat här hemma. Jag tänker iallafall göra som de andra små. Man vill ju visa att man hänger med.
Min vuxne sitter mest på golvet och fotograferar mig. Jag försöker att inte titta på henne så hon fattar att hon ska gå men det verkar hon inte förstå. Korkad som sagt. 
Några nya kompisar har jag också skaffat. Vi har snackat lite om de här långa vi bor hos och de verkar vara likadana allihopa. Fattar inte våra behov alls, tjatar om mat, tandborstning och den där satans nattningen....Klagar på att de inte får sova när de vill!!! WTF? Det är ju oss det bråkas mest om kring detta. Vi tvingas sova fast vi inte vill dessutom ofta fastspända i obekväma stolar eller vagnar! Obegripligt krångliga typer, och gnälliga. De har ju beställt oss, då är det väl bara att gilla läget?
Nu ska det iallafall bli skönt att få vila upp sig lite på föris i veckorna, tydligen har de stängt på helgerna...man undrar var de som bor där gör då? 
Så det ser alltså lite ljusare ut, lite lugn och ro framöver. 
Tydligen finns mina bröder också i huset men dem har jag inte sett än, kanske nästa vecka. Jag har tänkt snacka ihop mig med dem och starta ett nytt parti. Barnens frihetsfront. Vår internationella del ska heta Childrens Liberation Front, CLF eller möjligen World Children Liberation Front for Democracy. WCLFD men det är sekundärt vilket namn det blir, bara barnen får sin frihet tillbaka är jag nöjd. För nu måste det väl ändå vara tid för en förändring för världens barn, det är 2015 för guds skull! Ska vi verkligen inte ha NÅGOT att säga till om?? VA? VA?

På måndag tänker jag kalla till stormöte i kuddrummet. Jag tänker att Frank för protokoll, Edgar blir  suppleant och jag ordförande, det är den mest logiska lösningen.

Förslag på dagordning:

1) Mat när man vill, inte när de långa bestämmer. Helst ska den vara mjölbaserad och ekologisk. Choklad går också bra.
2) Sova när man slocknar av utmattning, inte när en lång bestämmer.
3) Suga på iPhones bör vara tillåtet eller så får de sluta att facebooka hela tiden.
4) Mer Pingu när man vill, inga TV-restriktioner efter föris.
5) Utökat föris, helst dygnet runt.
6) Vattenlek ska tillåtas även i hemmen i de fall man inte kan vara på föris jämt.

Jag funderar lite på att man ska tillåtas ha kritor i munnen, leka i eldstaden, rita på möbler också men det kan finnas en poäng i att inte gå för hårt fram direkt...

Hjälp, nu kommer hon långa mänskan....måste dra!




Jaha, då var det dags igen att sätt upp barnspärren. Jag hade en naiv tro på att vi skulle klara oss denna gång, hon har inte visat så stort intresse för soppåsen tidigare. Allt har ändrats denna vecka...hujeda mig.



Åh, vilken jäkla dag, Först vakna vid 05.17 och behöva göra LAGOM varm 
O´Boy till E, sen fixa med F som vevar med det talande lasersvärdet i mörkret. Vid sex var det bara att ge upp och ta dem med sig ner, för att inte väcka Tylla och maken. Jag har så svårt att somna om och får bara hjärtklappning av att ligga och försöka. Efter kaffet var det tre timmar tills vi skulle gå till dagis. På den tiden hinner det hända en del här.
Tylla bryter av kritor och stoppar i munnen, hon klättrar upp på pallen i duschrummet och fixar översvämning, petar in nappen i vattenflaskan och blöter ned köksgolvet och så vidare och så vidare. Hon verkar gilla vattenlek. Öppna spisen har återigen blivit intressant, hon springer runt med kolbitar och kladdar ner väggarna bland annat. 
När vi äntligen kom till dagis var jag helt slut. Jag satte mig på golvet och lät T leka fritt, jag vill inte skapa separationsångest hos henne så jag håller en låg profil. Jag litar på fröknarna, killarna hade det ju så bra på den här avdelningen. Hon är framåt den lilla ungen, kramar de andra barnen, skapar sociala kontakter. Det är bra att hon kan samarbeta med andra. 
Hon gillade att leka med vatten i sköljen. Väldigt blött blev det, tur att dagis finns så de kan ta ut svängarna där och inte hemma. Vid maten spårade dock ur, hon klättrade ur stolen, åt inte en bit, krängde av haklappen och stod och vevade. Det såg nästan ut som hon höll ett brandtal....hon kommer gå långt den där ungen om jag bara får lite ordning på henne.

Nä, nu somnade hon nog, jag ska kila ned till tvättstugan. Den är sorgligt kaotisk, måste få den i skick tills de stora barnen kommer på fredag så jag inte får höra massa dumheter om att jag aldrig tvättar. Jag tvättar ju nästan jämt tycker jag själv. 

På min gravsten ska det stå: 

Här vilar hon, världens mest överkvalificerade hemaslav. Dödad av tvätt och matlagning, allt är familjens fel!

Jag lallar vidare...

Björk mot klarblå himmel, något av det vackraste som finns

Dag två av inskolningen:

Tylla bryr sig inte om mig längre. Hon har kapat den imaginära navelsträngen och skapar ett nytt socialt sammanhang till sig själv. Fröken kunde trötta henne lika bra som jag idag och det känns väldigt skönt. Hon är nyfiken och orädd. Samtidigt hemma visar hon tydligt att jag inte bara kan lämna henne hur som helst. Jag kan inte plötsligt få för mig att gå på toa om jag just satt ned henne i hennes säng. Då tjuter hon som om jag aldrig någonsin skulle komma tillbaka.

I sitt rätta element, förskolan.

Idag var det vattenlek på schemat. Fyra barn skulle plaska och skoja. Tylla gick lös på vattnet så pass att ett barn började gråta och ett reservbarn fick kallas in...Bra eller dåligt, vet ej. Men Tylla trivdes mycket bra och jag kommer på mig själv med att tänka att så där skulle man ju faktiskt kunna leka här hemma också. Inte vara rädd för att skvätta ned ett helt rum och låta henne stå på en handduk...Varför lekar jag aldrig så?

Vi stannade till lunch och sedan bar det av för att möta upp make och arkitekt. 

Summa summarum från mötet på kommunen (för er som inte följer min andra blogg kan jag berätta att problem uppstått kring ett bullerplank) är att jag haft rätt hela tiden. Säljaren ska bekosta en bulleranalys och sedan uppföra erforderligt plank. Punkt. Annars kan vi hävda kontraktsbrott. Jag ska vika ut om detta på andra bloggen när alla sover för jag känner att jag måste skriva av mig ordentligt...
Det blir alltså ännu mer väntan och viss oro. Men inte lika mycket oro som AT-ansökningarna ger. Det är snart dags att få minst ett samtal om intervju...det verkar inte bli DS iallafall...De vill ha andra duktiga människor tydligen. Vi får se.

Tut tut!

Nu öser Tylla runt på pin kiv. Hon har inte sovit mer än 30 minuter och nu är det lite sent att lägga henne om jag ska ha en rimlig chans att hämta vid fyra.

Sammanfattningsvis har dagen varit normal.

Det blev kort idag. Jo en rolig sak är att maken har friat igen. Lite oväntat och jag sa ja även denna gång. Vi planerar att gifta oss 2020, kanske på samma ställe, vi får se. Jag skickade en video från tvättstugan på morgonen som et slags äktenskapsförord. Skiljer vi oss är det han som får röja upp där. Jag tar min hand ifrån detta nu.

För övrigt tycker jag att bensin ska ursprungsmärkas, jag återkommer till detta senare i veckan men det har med Saudi och piskning av bloggare att göra.

Ajö!

Mammablogg Piska Förskola Inskolning Bullerplank AT

Hemma hos reportagens död

Jag lovade ju att skriva i dammet. Nu kanske ni tänker hur otäckt är det hemma hos den där kvinnan..Så här otäckt är det. Men jag försvarar mig med att städerskan i förra veckan bara ville städa undervåningen och skulle komma en annan dag när det passade bättre för att städa övervåningen. Vart är världen på väg och hur mesig är maken? För det var han som var hemma när hon svischade runt här och OCD-ade alla tavlorna. För er som är över 45 och knappt kan se kan jag meddela att där står: Damma!

Jag förutspår att hemma hos reportagen kommer försvinna, eller jag hoppas det om det ska vara på detta viset. I morse hörde jag på radion att hemmen vi ser är stylade nämligen. Inte bara städade som de gånger jag av olika anledningar varit med i bild med mitt hem. Utan faktiskt stylade! In kommer ett gäng människor som byter ut gardiner och soffor för att sedan plåta den kända personen i "sitt" hem. URK!

Jag känner inte överdrivet många kända personer...och jag tror jag är safe när jag säger att detta är det fulaste jag har hört!

Inte nog med att vi ska behöva skämmas (jag skäms inte men tydligen gör folk det enligt radion) över att husen är i oordning, vi ska bjudas på lögner också! 
Om jag av någon outgrundlig anledning skulle vilja veta hur Steffo (jag älskar Steffo) har det hemma skulle jag faktiskt vilja veta hur det ser ut på riktigt i hans hem. Inte hur en stylist tycker att det ska se ut hos honom. Totalt hjärndött. Och hur i hela världen är man funtad när man går med på detta?
Jag skulle bli så oerhört förnärmad, ja det är ordet, om någon kom hem till mig och sa: -Nej du den där stolen var för ful för att vara i bild, skit i dammråttorna de syns inte men en jävla MIO-stol, det går bort!

Jag för min del lägger ju ut en oräknelig mängd bilder på mitt hemmakaos så om jag någon gång blir rikskänd tror jag inte att jag skulle komma undan så lätt. Men jag skulle heller aldrig ljuga om detta. Aldrig skulle jag vilja fara med osanning. Det bygger på något slags förakt för sina fans också. Att medvetet luras och försköna verkligheten är så otroligt lågt. Hur går snacket i kändissvängen kan man undra när de talar om detta (många känner ju faktiskt varandra och de har vänner som då och då kommer hem till dem). -Å, jag såg att de lånat din lägenhet för att plåta snygga möbler i den med dig i förgrunden. Kanske dags att investera i lite ljusa och fräscha möbler nu eller?

Jag skulle verkligen vilja veta vilka som hittar på någon sådan här skit. Har de så låga tankar om sina läsare? Allvarligt, ska det vara så mycket yta att vi snart inte vet vad som är verkligt eller ej. Första knäcken kom ju när man fick veta att Så ska det låta var fejk...de hade förvalda låtar. Jag anade nästan det när Robert Gustavsson var med för de låtar han kan...är ju inte riktigt mainstream. Inte för att jag för all del vill ha mainstream jag vill ju ha bakgator helst. Små trånga och lite obskyra grejer. OCH så vill jag se hur slarvigt

Se där, maken han hittar på så många olika kluriga ställen att förvara saker på...

Hon är så trendig. Det är djurmotiv för hela slanten. Tiger, zebra och leopard all the way! Kolla sockorna!

möblerna är samlade hos Steffo!!! NÄR får jag veta detta???

Det kan ju inte vara så att man inte har ett enda rum, eller möjligen två som inte går att städa och plåta. Om man nu måste visa upp hur kändisar bor....ELLER?

Här en bild från mitt hem, helt på riktigt. Det är lite ditten och datten. Mest för att jag måste ställa saker högt nu och detta är högsta punkten jag når utan att stå på en stol. Verklighet så det bara smäller om det!

Jag ska inte grotta ned mig i detta, jag har annat att skriva om. 
Tylla inskolas från och med idag. Man skulle nog kunna säga att jag lyckats som mamma för ungen kramade alla tre barnen som var med idag, satte sig tryggt I fröken Jennifers knä och gosade in sig. Hon tittade inte på mig en sekund. Hpn lekte järnet kan man kanske säga och var sedan helt omöjlig att lägga, trots att hon ramlat in i en dörrpost (halkade med innestövlarna på ett lasersvärd). Annars brukar ju barn bli lite matta när de tjongar i huvudet i något...

Hon är färdig för omvärlden. Noll ångest hade jag. Inte som första gången för 18 år sedan när jag drömde mardrömmar om pedofilfröknar som av outgrundlig anledning väntat med att slå till förrän just mitt barn lämnades på förskolan. Hybris även där.

Mina sex barn är nu så stora att de alla knyter kontakter utanför familjen, bitterljuvt. 

Makens tå är för övrigt på bättringsvägen. Den var inte bruten men han skickar lite bilder på den från jobbet...Nån som tror att han gift sig med mig för att jag är doktor och att han är hypokondriker????
Woody Allen has met his match!



En avslutande bild på grannens hus. Nu när jag ska flytta och vet att jag slipper se eländet varje morgon från mitt sovrumsfönster kan jag nästan tycka lite synd om dem. Hela renoveringen har gått i stå...Men väldigt rött är det.

#hemmahos #ljuga #behandlaandrasomidioter #ljustochfräscht #inskolning #förskola #hupokondri