Internationella kvinnodagen

Stockholm by night

Igår fyllde en av mina äldsta och bästa vänner år. Det var en grandios fest. Maken bröt antagligen tån, men det var INNAN, i trappen. Han lyckades i fallet även slå i ett knä samt skada ringfingret där han bär sin ring i platina...Varför är det relevant att den är i platina kan man undra? Jo för att platina går inte att klippa upp om det skulle behövas. Och det vet vi för brorsan har testat. Det blev väldigt varmt när de försökte få upp en sådan med en vinkelslip. (Han är brandman och det handlade om en olycka). När maken trillade mindes han detta hemska och slet snabbt av sig ringen. Vilken sinnesnärvaro. Nåväl. Han följde trots bultande tå med på festen. Vi hade laddat för detta nämligen och går ut ihop en gång vart fjärde år så en tå, ett knä och ett finger stoppar oss inte då.

Under kvällen blev han dock sämre, det värkte olidligt och hans tå visade upp lite olika nyanser av blålilasvart. Jag är inte försedd med röntgenblick tyvärr och ortopedi var aldrig mitt favoritområde så jag frågade värdinnan om det fanns fler läkare på festen. Näää det gjorde jag inte, men en kvinna var gift med en som kanske skulle komma senare. Jag sökte upp henne och frågade om maken skulle dyka upp, jag behövde en second opinion. Nix, han passade barn, tror jag. Men hon var tidigare dansare, de kan allt om skadade tår. Hon tyckte vi skulle tejpa ihop tårna för att det skulle göra mindre ont och så blev det. Jag tyckte en Alvedon och mer öl kunde funka bra också. Jag VET att paracetamol är dåligt för levern, men vad katten, vi kunde INTE gå hem redan. 

Maken linkade snällt på och höll ganska god min. Jag babblade och drack champagne istället för att äta...det fick jag igen för senare, mycket senare. Vi hade jättetrevligt, så trevligt att vi avvekt från plan 1A. Planen var, som ni vet, att jag inte skulle dricka utan köra. Den planen lades ned några timmar innan festen. Jag fick skarpa order från födelsedagsbarnet att jag INTE SKULLE KÖRA! och jag lydde. 
Jag hatar att åka kommunalt så vi bestämde att ta taxi både dit och hem. Lyxigt men går man ut så sällan som vi gör kan det gå an. Den del av planen som innefattade att gå hem senast vid tolvslaget som Askungen kvarstod. Men omvärderades några gånger. Vid halv två tyckte jag så synd om min lidande make att vi tackade för oss. 

Fantastiska bandet spelade Miles Davies när vi klev in. Det blir inte bättre än så!

Väl hemma stöp vi i säng. Vi låg och pratade en stund och jag inspekterade återigen den nu svarta tån...Lite nedsatt kraft hade han faktiskt...

Det märkliga med att vara sömnstörd (på grund av barn) är att man sällan sover de gånger man faktiskt både kan och borde göra det. Vi vaknade efter fyra ynka timmars sömn. Jag pga huvudvärk i kombination med ljus, maken pga värk. Vi satte på TVn. 15000 människor stod i breda led och väntade på att få lida sig nio mil ända till Mora. (Jag hade ju egentligen tänkt vara en av dem. Nu kändes detta mycket avlägset). Jag insåg att vi hade gjort helt fel kvällen innan. Nu skulle detta bli århundrades jobbigaste dag. Total ångest inför att se sina barn. HUR SKULLE JAG ORKA?

Jag låg i sängen till tolv. Rörde inte en fena, maken fick serva mig. När klockan var två hade jag repat mig så pass att jag kunde göra pannkakor och ta emot lite fikagäster. Sen strålade solen och vi tog en promenad till en park. 
Så mycket enklare det är att vara utomhus med barn. Märkligt nog finns det ofta ett motstånd mot att gå ut här hemma. Jag tycker att det är en lättnad att vara ute. Inomhus har jag alltid trettio saker i taget att sköta, ute bara en. Hålla koll på att ingen rymmer, mycket enklare.

När vi kom hem igen blev det till att rulla köttbullar. Sen koka makaroner och göra gräddsås. Värsta husmanskosten idag på kvinnodagen. Jag kände mig som min mormor, fast utan den perfekta makeupen, de bäddade sängarna och papiljotterna
Lite sallad blev det också, motvilligt. Idag har jag glufsat massvis med kalorier (efter att jag tagit mig ur de inledande timmarna i fosterställning) och druckit säkert en liter Coca-Cola. Det är ungefär den mängd jag konsumerar på ett år annars. Så fruktansvärt roligt hade jag alltså kvällen innan. Jag måste här kanske flika in att jag uppskattningsvis drack tre till fyra glas champagne och inte som man kan tro av dageneftereffekten att döma arton liter whiskey. Jag dricker så sällan att jag liksom inte klarar att på sju timmar dricka denna mängd. Jag har en liten teori om att de senaste månadernas förändrade sömnmönster här hemma är starkt bidragande till att jag blev så slutkörd. Jag försökte till och med sova INNAN festen för jag kände mig trött och matt redan då. Det gick inte så bra med alla stojande barn i huset tyvärr.

Maken och jag överlevde dagen efter. Hans tå verkar inte vara bruten trots allt. Men vi har en plan inför nästa fest. Vi ska gå hem i tid, dricka varannan vatten och sen se till att ha barnvakt TVÅ dagar för att kunna återhämta oss. Det sägs att 40 är det nya 20, idag skulle jag inte tveka att mynta det nya begreppet 40 är det nya 80...

Kvinnodagen var alltså i sanning en lidandets dag. Inget att fira, bara jämmer och elände för kvinnor världen över, min hårda dag är en fis i rymden även om det inte kändes så när jag var mitt i den. Jag firar inte denna dag. Jag längtar tills den kan försvinna för att vi alla är jämställda. Det kan ta många tusen år är jag rädd.

Jag är sammanbiten. Maken verkar tycka situationen är rolig...jag fick frukost på sängen som jag knappt rörde...Då är man sjuk!;)

Jag fick sådan sjuk inspiration..

Mitt i kaoset sitter jag och skriver, att hålla fokus här kräver lite av en hjärna. Jag kanske ska bli stridspilot??? Det var en ny tanke...

Precis nu drabbades jag av en intensiv lust att skriva. Jag har just avslutat pannkaksgräddning och klockan är nio på en lördags morgon. Jag sprang till toan och ropade till maken: Jag fick sån sjuk inspiration nu, är det OK om jag skriver lite, det kommer gå fort...

Han sa ja. Jag fick. Vilken lättnad. För jag har märkt sista tiden att jag inte ens hinner anteckna alla mina ljusa idéer. De försvinner in i glömskan och är svåra att leta fram igen. 
Igår på väg hem från jobbet var jag tvungen att ringa en vän av denna anledning. Jag bad henne anteckna vad jag sade, hon skrev flyhänt, fick med allt och jag kunde andas ut. Vilka vänner man har!!

Men vad var det som inspirerade idag? Jag har haft en tung vecka, många bakslag och mycket oro inför framtiden, både på det privata planet och det yrkesmässiga. Jag kommer återkomma till detta senare. Men kortfattat gäller det huset och min AT-ansökan.
Jag har återigen drabbats av insikten att jag kanske aldrig kommer få AT hur jag än beter mig och då måste jag se mig om efter ett annat yrke. 




Antecknar vid spisen, på baksidan av andra anteckningar från en föreläsning om ADHD.


Idag när jag likt vilken 18-barnsmamma som helst i Foppatofflor, stod i godan ro och gräddade pannkakor medan jag lyssnade på P1(och två olika barnprogram samt en jollrande ettåring), kom jag på att jag skulle bli utrikeskorre. Inte på plats men jag skulle skriva ned det de rapporterade. Jag hörde en kvinnlig korre berätta att hon älskade researchdelen, att gräva ner sig i arkiv och intervjua människor om allt mellan himmel och jord men hatade att skriva ned detta!?! Hur annorlunda var inte det tänkte jag. (Jag kan erkänna att jag också tänkte att den tjejen kanske har lite låg serotoninhalt och kanske även myror i brallan...)
Jag skulle aldrig vilja smyga omkring i Kabul och riskera att bli skjuten i huvudet  eller sitta i dammiga arkiv men jag är en sanslöst bra lyssnare och kan både sammanfatta och skriva dräpande. DET VET VI JU! (Ödmjukhet, ett okänt begrepp för mig).

Det skulle passa mig perfekt. Få talad information, fråga följdfrågor, analysera och spotta ur mig en artikel. Väldigt likt mitt jobb faktiskt. Underbart! Jag ska genast ta reda på vem hon är. Ni vet säkert, hon har skrivit den där boken om de utklädda afghanska flickorna.

Hon sa något väldigt intressant också. Att vi inte förstår de vi vill hjälpa. Är inte det fantastiskt, att någon har insett att vi tror oss veta hur vi ska hjälpa ALLA men faktiskt inte känner till så mycket av andras kulturer och sedvänjor. Vi bara antar (kanske inte de som på allvar forskar kring detta) att vi vet vad som händer i andra länder och sen ska vi förvandla dem till kopior av oss...Eller något liknande.


Det var allt om min glödande inspirationskick. Jag fick bara några minuter här. Jag ska återkomma med hela mitt CV senare om det är så att någon vill ha mig för ett utvecklande och kreativt arbete.

Nu ska vi ta hand om barnen, göra oss iordning för kvällen och sedan gå på FEST!!! Hurra, jag lever lite. Men jag är redan orolig för morgondagen. Jag var trött igår, jag är trött nu och hur i helskotta ska jag orka gå upp imorgon? Det får bli alkoholfritt helt enkelt. Sorry F, jag måste vara tråkig ikväll. Eller jag är ju aldrig tråkig! Jag kan gå igång på bubbelvatten för fasiken!;)

Vi avslutar med en bild på min gullegris, Tyllsdorf som Inez säger. 

20 min tog detta att skriva med avbrott för lite barnlek för att hålla Tylla på mattan...jag ÄR så effektiv och snabb att jag slår mig själv med häpnad, idag igen...

#ödmjukhetärinteminbag #hybris #insiktsfulländå #tamigsomjagärellerbrinnihelvetet #jagvetdetvarliteförmycketdär #beromursäktochtänkerjanterestenavdagen

Min sinnesstämning just nu

Men se där...ett kontrakt där det står att säljaren ska bygga bullerplank så vi kan få börja bygga vårt  hus...



Jag är rasande. Jag är så arg att jag skakar. Varför? För att vi har köpt en tomt av en skojare verkar det som. Jag säger inte mer. Efter tisdag förmiddag vet vi mer...Motvilligt har vi, eller inte vi, maken gått med på att sy ihop ett möte med kommunen, arkitekten, Peter och säljaren på kommunhuset. Då ska han ska få överbevisa oss om att han fått ett löfte om att vi ska få bygga på vår tomt bara han inkommer med bygglovshandlingar för sin.
Av bygglovshandläggaren har jag fått informationen att detta inte stämmer och så är hela röran igång. Jag för min del håller mig utanför detta. Jag är BARA skitförbannad och lutar åt att jag vill häva köpet och en hel del annat som jag inte vill lufta offentligt. Jag har dock varit mycket tydlig med att jag anser att ingångna avtal ska hållas och att man annars har rätt till skadestånd....Hur maken kan ta detta med jämnmod är för mig en gåta. Jag är varken van vid eller accepterar att bli dåligt behandlad. Så jag ska i vanlig ordning sitta hemma och protestera i ensamhet

så att detta inte eskalerar. Så mogen är jag, jag vet vari mina svårigheter ligger och jag anpassar mig därefter. MEN, jag tänker inte bli pippad av denne man, över min döda kropp.

Det är mina sista ord. Nu ska jag ta bilen och åka ut och titta på vägen som inte finns men som enligt kontraktet senaste skulle vara klar första februari.

För övrigt anser jag att Kartago ska förstöras.

Over and out.

Lunchrast

Ranunkler, bland det vackraste som finns. Sen lite anemoner och orkidéer på det.

Idag hade jag ett uppdrag på lunchen, jag skulle handla strumpor. På väg mot Åhléns ser jag i ögonvrån en blomsterbutik. Jag noterar detta men fortsätter framåt. 

Jag inser när jag står på Åhléns att jag kanske ska utvidga mitt sökande, jag är ju faktisktbjuden på fest på lördag…Och Tylla ska ju börja dagis och ja, ni förstår. Det spårade ur. Det grämde mig så att julklappspresentkortet från jobbet låg hemma i en annan väska. Sparsamma Anna.

Jag provade en blus, den satt bra men det var ett litet nyp i tyget så jag letade efter en annan men den såg ännu värre ut. Jag bestämde mig för att köpa den första och ändra hemma. Jag hittade, håll i er nu en tub med underlagskräm som jag testat tidigare och slog till på den med.

Jag får vibbar av vatten, batik, och engelskt porslin...Vad händer här? Jag gillar ju inte ens blått! FRIDAAAAAAA!!!!

På inredningsavdelningen skymtade jag några fina kuddar. Jag får inte köpa kuddar men man får väl för tusan titta väl?? Så jag tittade lite på en matta också men sen fick det vara bra. Köpsuget slet i mig men jag bekämpade mig. Upp på barnavdelningen. När jag kom dit blev jag på allvar orolig för jag föll för ett djurmönster…Håller jag på att bli tant nu? Tant som vägrar bli tant alltså och motar detta med djuriska mönster. Jag ser framför mig leopardtajts, sprejat blonderat hår och för mycket blå ögonnskugga...Fast det är till Tylla. Zebra och leopard med pigga accentfärger.

Nä, tant, det blir jag ALDRIG! För mig är tanten faktiskt en tant, inte den där ärtiga unga personen som låtsas vara tant. Den vill jag heller inte vara. Jag vill vara som Jessica Pearson i Suits, asläcker, smart och välklädd. Och högavlönad! För det måste man vara även om det är på Åhléns man går loss tyvärr.

Nu har killarna strumpor, Tylla har två hela outfits till förskolestart, jag fick en blus (som måste ändras lite) och jag slipper se glåmig ut vid sidan av mina vackra väninnor på lördag så det var värt alla pengarna bara där. Idag hade jag ju faktiskt matlåda med mig!

Å sen detta...DJUNGELMÖNSTER! Men jag älskar det!

På vägen tillbaka svängde jag in på H&M, jag hade någon förhoppning om att hitta en bättre blus där men nej. Det var rörigt och jag mindes varför jag inte gillar H&M. Då ser jag återigen  blomsterbutiken och bestämmer mig för att gå in. Jag blev lite paff när jag klev in för detta hade jag inte riktigt väntat mig. Det är jättestort och det är fullproppat av vackra blommor. Vanligen är jag mycket skeptisk till pyntade blomuppsättningar men det var något här som slog an en ton hos mig. Kanske det var alla S:t Paulior? För jag älskar S:t Paulior jag har ingen aning om varför. För några år sedan såg jag en limefärgad en med krusig kant, den letade jag som en galning efter men ingen hade den. Här blev jag lovad att de tar hem den, de älskar nämligen också denna näpna lilla blomma. Vilken tur man kan ha så här mitt på lunchen!

Hela Norrtälje är så gulligt. Vanligen bor här omkring 50000 personer (med omnejd) Men på sommaren ökar befolkningen med ca 200000 personer tror jag..

Jag tittade runt länge, smög och fotade tills Marianne, en av ägarna, kom fram och erbjöd sin hjälp. Jag förklarade att jag bara gått förbi och sugits in av allt härligt och då visade hon mig att de just kommit med i ett reportage i Sköna Hem! Tydligen bor Tony Irving från let´s Dance här i krokarna och det var på den vägen de hamnat i tidningen.

Deras kyl för snittblommor var så otroligt fin och i den stod helt fantastiska ranunkler bland annat. En tårta av nejlikor drog till sig min blick och Marianne förklarade att de kallar dem för JAlikor, nej blir så trist tycker hon. Det är också en favoritblomma.

Har ni sett en sådan fin kyl förut?

Jag var tvungen att gå tillbaka till jobbet efter en kort stund i butiken men jag kommer gå tillbaka snart  igen snart och beställa min limefärgade blomma. Och har ni vägarna förbi Tullportsgatan 10 nu eller i sommar missa inte den urfina butiken Fröken Knopp! Den är väl värd ett besök!

Lite franska snirkliga ljusstakar, inte min stil men de var väldigt fina. Hade jag bott i ett 1700-talshus hade jag slagit till!

Tony gillar också denna butik, då kan det ju inte vara fel...?

Jag inser att jag sagt att jag älskar en del olika blommor nu men det är faktiskt sant och här ännu en, Kungsängslilja. Jag har i många år tänkt att jag ska åka till det där stället i Uppsala där de står i blom på ett helt fält. Kanske det blir i år? Fritillaria Meleagris, Rådjur gilar inte fritillarior, då funkar det för mig!

Men va? Hur härliga är inte dessa? Lite barocka nästan.

I kylen

Pärlhyacint i duvblått...så fina.

En gång i Frankrike köpte jag ett vackert rött och cremevitt tyg med hydrangeor på. Det blev en gardin i engelskt snitt, fodrad med matchande randigt tyg. Det var under min Laura Ashleyperiod. Svårt att skaka av sig helt. Den hänger hos mamma nu.

Jag vet, helt olikt mig att gilla romantiska ägg och fluff men görs det på rätt sätt kan det funka och hos Fröken Knopp har de rätta känslan, hela butiken andas känsla faktiskt.

#Åhlens #Shopping #FrökenKnopp #barnkläder #ranunkler #stpaulia #hortensia #loréal #Skönahem #Norrtälje

När jag testade den visade det sig att den var vit....Måste fråga barnen om detta.

Lök...

Oversizekrans till dörren med videungar. Otroligt maffig!

Små träd av myrten tror jag, går alltid hem hos mig.

Dags att gå från ord till handling

Så här finns det folk som har det..varje dag! Som får mjukstarta hjärnan. Mina morgnar är mer som att försöka chocka en trött Nissan Cherry, rullstarta i nedförsbacke i -20 grader utan vantar när man skrapar vindrutan...och sen inte ens få ta en cigg på väg mot jobbet...Asmycket jobbigare helt enkelt!


Måttet är rågat. Jag orkar inte längre. 

Det finns vissa saker som jag håller heligt, ärlighet, generositet, gästfrihet och punktlighet och att hålla vad man lovat. 
Jag håller inte vad jag lovat. Mest för att jag insett att konsekvenserna skulle bli så stora men idag sa min kropp ifrån. Dags att sätta ned foten och hålla ord.

En totalt kaotisk kväll igår efter arbetet i kombination med en ännu galnare morgon idag blev den droppe som fick bägaren att implodera. Jag smsade till maken, därefter tog jag mig ut i bilen där jag följde upp med ett samtal. Detta samtal innehöll en hälsningsfras, ett löfte och en upplysning. Jag lade på utan att invänta ett OK, Hej då eller puss.

Alla oroade släktingar som läser detta, det löser sig, jag är inte galen, jag älskar maken. MEN jag känner att det räcker nu, löplinan har snurrat sig runt min nacke och jag hotar kvävas av min egen mjäkighet.

Vid förskolan möts jag av en bil parkerad på ett sätt som omöjliggör för andra att vända i vändzonen för att parkera och ta sina barn på ett enkelt sätt till förskolan. Jag brinner av igen.
Jag anar att det är samme man som i förra veckan lämnade grinden till gården öppen när barnen var ute och lugnt satte sig i bilen som även då stod så olämpligt det bara går att ställa en bil i en vändzon. Jag fotade bilen. Jag larmade till dagis. Det vill säga agerade, jag gillar inte att irriteras på saker utan att åtgärda.
Tre andra föräldrar bekräftade bilden av att denna familj återkommande beter sig på detta sätt och vi var alla rörande överens om att det var fel på väldigt många sätt. Miljöovänligt att lämna bilen på tomgång med öppna dörrar, olagligt till och med, sen att parkera i vändzon..det är både fel och hänsynslöst, kanske farligt då barn ska krångla sig runt och slutligen HELT JÄVLA IDIOTISKT att lämna grinden till en förskola på vid gavel när man hämtat sitt eget barn. Jag är inte avundsjuk på förskolechefen som nu fick allt detta i sitt knä, IGEN! Go get them Anna!!

Så, allt detta blev för mycket för mig. Jag kom fram till att det enda logiska var att gå hem, städa så att städerskan imorgon klockan åtta inte slår ihjäl sig eller får en panikattack i mitt kök. Jag tänkte att ikväll ställs alla aktiviteter in, ingen ska komma undan med något annat än städning. Utom Fanny som ska på teatern...
Jag bestämde mig också för att ta en tur med vagnen för att handla inför middagen, jag ska vara förberedd så att middagen blir trevlig idag och inte som igår.

Vill ni veta hur det blev igår?

Väldigt äcklig thaisoppa. det som retar mig mest är att jag skulle vara sparsam och äta ur det vi har i förråden. Det blev big time fail på den. Man ska veta sina svagheter. Min är mat som inte kommer från Europa.

Jag hade beslutat att det skulle bli thaisoppa med kyckling och räkor. Jag handlade på lunchen. Det finns en thairestaurant vid jobbet som också har en butiksdel. Jag inhandlade fisksås, koriander och glasnudlar. Kyckling och räkor vågar jag inte köpa om det inte är svenskt. Jag var ganska nöjd med mig själv och hade hittat ett recept från Allt om Mat. Vad kunde går fel?

På väg hem handlade jag kyckling och räkor på ICA.Jag skjutsade en kollega som upplyste mig om det fenomenala med att handla från MatHem och jag lovar er att det står på min lista, topp tre, och kommer att genomföras så snart jag får fem minuter i fred med min hjärna.
När jag kom hem hade redan en dotter åkt till träningen. Jag började röja upp i köket. Killarna satt vid köksbordet med var sin iPad och tittade på Netflix eller något. Hög volym, jag bad dem upprepade gånger att gå till ett annat rum och sänka ljudet. Ingen reaktion. Maken, Tylla, Inez och Fanny fånade runt i köket och jag fick liksom dansa runt dem för att kunna städa och laga mat. Jag upplyste om det olämpliga i att stå mellan en köksslav och dennes spis, ingen reaktion. 
Vid sex skulle nästa barn på träning, maken fick skjutsa. I samma veva tyckte jag att han kunde plocka upp Alva som kvart över samma klockslag skulle sluta sin träning. Jag lagade vidare...
När alla minus Inez var hemma åts maten. INTE. Ingen åt, det var asäckligt och jag såg mig nödgad att göra en felanalys. Jag hade följt receptet. Inte mitt fel. Jag testade att woka eländet och tillsätta ägg...inte bättre. Maten kastades. En liten portion sparades för att ev Inez skulle kunna äta (!).

När klockan blev åtta var det dags för nästa biltur. Inez skulle hämtas och Fanny skjutsas till gymmet. Det gick bra, under tiden somnade Tylla i sin säng med hjälp av make. Utfodring del 2: Inez tyckte först att maten var asäcklig men åt upp!!!???!!

Jag tog en macka. Slocknade vid halv nio med kläderna på men minns att det sista jag tänkte på var en artikel jag skrivit tidigare om orientalisk mat och varför jag hatar att laga sådan....jag ska aldrig mer laga orientalisk mat och fisksåsen för 14 kronor slängs imorgon. Det är inte för mig.

Vad är då detta? Liten kines i kulihatt på besök? Nej det är Tylla som tar chansen att dansa på bordet så fort jag släpper taget om henne en ensate sekund.

Nu är jag matt. Jag jagar runt efter Tylla som vill sitta på bordet eller kräla under och sedan ställa sig upp och då slå i huvudet och gråta eller sticka in på toaletten och tvätta telefoner i toaletten. Jag har gett upp att försöka få mina medboende att stänga efter sig. de är helt upptagna av sig själva och jag undrar hur det skulle bli om jag bara brydde mig om mig själv...Eller brydde mig lite om mig själv...Eller....

Jag skickade ett desperat och uppriktigt sms till Friday, min guru när det kommer till att värna sig själv. 

Ni förstår va? Jag har hamnat helt fel här, jag borde fötts för 150 år sedan!

Detta är min verklighet. Ropen skalla HEMTJÄNST ÅT ALLA!

I bilen upptäcker jag detta...Body Science, proteinpulver? VA!?! Gömmer han jävla kosttillskott i bilen? Är det så det går när man lagar äcklig mat? Nu jävlar ska han få en föreläsning om hur man äter och VAD man äter! Det blir tacos ikväll för det är ta mig fan det svenskaste som  finns.

AJÖ!

Som en fisk på torra land

Jag finner fyra fel här...


Hej, det är jag igen, den överstressade, utmattade sexbarnsmamman med den omöjlige maken. Ni vet, hon som bara gnäller och hittar på nya geniala strategier för att få ordning på tillvaron men aldrig lyckas. Hon som trots detta varje morgon vaknar, hoppas på det bästa men redan vid klockan 07.30 inser att det inte funkat idag heller.....

Jag har fem minuter på min nu (kanske två timmar beroende på hur maken kommer lyckas få ihop lekfältet jag tyckte han skulle montera ihop för att vi ska få en lugn stund här...)

Jag ville bara uppdatera er på hemsituationen. Jag gör det i bilder, det går fortast.

Det ni ser är en blandning men centralt är att det innehåller makens eller en kombination av makens och barnens kläder.

Yllesocka modell jättedyr med kashmir...

Senaste ylletröjan samt märkesmössa på stol i sovrum. 

Här en helt ny kombination, Lindebergjeans (ja det är viktigt att ange att det är skitdyra kläder!), en PS3, en bäddmadrass. Allt toppat med ett par pyjamasbrallor i oklar grad av renhet.

Ett collage av små saker som irriterat mig över en månad. I eftermiddag ska jag fota dammet på vår fönsterbräda i sovrummet. Jag ska skriva ett meddelande i det. Som på månen, Voltaire was here.

Vasaloppet 2015

En illustration av Moa Dahlgren, den skulle varit med i boken. Den är för fin för att inte visas!

Varje år försöker jag följa denna folkfest från TV-soffan. Jag älskar skidåkning och jag har som mål att jag någon gång ska ta mig runt de nio milen. Enda kruxet är att få tid att träna tillräckligt. Jag har gjort tre tappra försök denna vinter. En gång ensam, en gång med min farbror Lennart som faktiskt har klarat av Vasaloppet några gånger och sen med Bambi, förlåt jag menar maken. Jag summerar detta med:

1) Svanskotan blir aldrig vad den varit.

2) Jag hänger nästan med min snart 83-årige farbror och 

3) jag har bättre teknik än maken men han är betydligt starkare och uthålligare än jag. Inte jättebra totalt sett alltså.

Text och bild  här under kommer från "Boken som inte blev av" eller Voltaires hushållspraktika som den skulle hetat. Den ligger och sover i min dator ännu... Jag bad Moa att göra den just för detta ändamål. Hon är sällsynt begåvad den unga kvinnan. Jag hoppas kunna visa fler av hennes illustrationer här allt eftersom. Bland annat finns en valborgsbrasa, en midsommardans och en påsktupp som jag måste få visa er. En semla också men det blir nästa år. Några fler saker har jag också på lager men jag ska inte avslöja allt nu. Håll tillgodo med detta så länge!

Fortfarande bara tre rätter men han har ju börjat göra film nu...

#vasaloppet #skidåkning #recept #varmamackor #parmesan #träning #toast #moadahlgren

Kära dagbok

Det var blandad kompott idag kan man säga. Både bra och dåligt, för mycket av visst och för lite av somligt. Lunch åt jag vid kvart i tre. 

På vägen hem hade jag en bestämd känsla av att ha kommit på något lysande under dagen men jag kunde inte minnas vad. Jag stängde av min ständige följeslagare, radion, och försökte rekapitulera mina steg. 

Nu ska jag erkänna att jag har haft flera lysande idéer idag, och den jag slutligen kom fram till att det var, kan visa sig vara helt fel lysande idé inatt när jag nog vaknar och minns exakt hur det var. Hjärnor fungerar så. När de får lite lugn rensar de upp och startar om. Jag hoppas på det. 

Ja, om ni undrar hur mycket alkohol det går åt här hemma en fredagskväll var annan månad så är det ungefär så här mycket. Ett knappt glas delat på två. Min lever slår volter av lycka. Snåltarmen däremot är inte lika glad. Nu får det bli köttgryta imorgon så vinet inte förgås.

Mitt nya jobb passar mig bra. Tre dagar i veckan och lång väg att färdas ensam till och från den lilla staden norr om Stockholm. Nu har jag pressat mig och bilen lite och det tar strax under en timme att åka dit, lite längre att komma hem på grund av att det då är något mer trafik. De timmarna är guld för mig. Jag kan tänka, lyssna på radio och träna magmusklerna. Jo, det kan man göra när man kör bil. Väldigt effektivt.

Konstgjord andning för skendöda. Det har hänt lite senaste hundra åren...

Jag har senaste tiden blivit varse att många längtar lite efter att jag ska skriva....det gör mig otroligt glad, smickrad, stolt, och en liten gnutta pressad. Men det är bra, jag jobbar bra under lagom press. Det tror jag alla gör. Så trots att jag inte tänkt skriva idag gör jag det men det ska inte bara bli vardagsrealism utan också en betraktelse som kom då jag såg ett program på SVT, Skavlan.

Den här boken lurade jag av min mor igår. Den är från 1910. Vacker art deco och mycket roliga bilder.

Den mycket duktiga skådespelerskan Sofie Gråbøl var med. Det visar sig att hon haft cancer. Jag antar att det var bröstcancer, det är ju vanligast. Hon hade reagerat exakt så som jag tror att jag skulle göra i ett läge där man ej har kontroll över situationen. Hon beskrev hur hon inte ville höra hur duktig och tapper hon var. Att hon inte alls kämpade utan faktiskt släppte taget, lät andra göra  saker med hennes kropp och bara försökte orka med att finnas till. Kompakt mörker. Jag har ingen erfarenhet av att vara cancersjuk men jag har varit i situationer där jag känt att beslut som fattats om mig varit utom min kontroll. I dessa lägen har jag stridit för att dels få veta vad som händer och dels för att få ha ett ord med i laget. Det är inte så lätt när man kanske är både sjuk och rädd.

När jag skrev om graviditet tidigare sågade jag ju allt fluff fluff omkring just det skeendet. För mig har ingen förlossning varit lätt, två helt överjävliga och även potentiellt farliga. Jag har absolut inget behov av en underbar upplevelse när jag är i kontakt med sjukvård. Jag nöjer mig med ett artigt hej och sedan korrekt behandling. PUNKT. Jag är rationell och vet när jag vet minst. Jag invänder inte då jag känner förtroende för den jag har framför mig. Om jag däremot inte gör det och jag är i beroendeställning, då hamnar jag i fritt fall känslomässigt. Att inte få bestämma själv är svårt i en sådan situation. 

Sista gången jag födde barn var jag inställd på att dö. Maken med. Det var en fruktansvärd upplevelse men helt ofarlig. Känslan för mig där jag låg hög som en örn var att det här skiter sig men maken kan ta hand om barn, det kommer lösa sig. Ingen sentimentalitet alls, bara torra fakta.

För några år sedan fick jag tråkiga besked gällande en anhörig. Jättetråkiga. Alla krisade runt omkring, jag var skräckslagen och fann att jag blev helt rationell. Jag tog tag i saker, talade med vederbörande om det olämpliga i att fortsätta heltid och att det kanske var dags att återhämta sig en aning. Man måste inte jobba när man kanske är dödligt sjuk...Personen i fråga lyssnade och gjorde som jag sade. Jag grät av lättnad. Vi grinade båda två faktiskt. Det blev snabba ryck, operationer, nya operationer, ovisshet och lite råa skratt om hur det skulle bli i värsta fall. 

Det allra värsta var plötsligt verklighet, framtiden oviss och jag började planera för mardrömsscenariot. Helt kallt. Blommor, ceremoni, tal, klädsel och hur man ska förklara för barnen. Det gjorde mig lugn och fokuserad fast jag egentligen kände att jorden rämnade. Jag har för vana att ta ut all skit i förskott, måla fan på väggen och inte vänta mig att just jag ska ha råtur. Fast jag tänker lika ofta att allt reder sig....mycket märkligt. Anything goes liksom. 

Det var några oroliga månader och jag läste allt jag kunde komma över om just denna sjukdom, ringde vänner som är specialister på området, försökte ordna och fixa och hela tiden hålla statistiken i hand. Alltså den statistiska risken för död inom fem och eller tio år mm mm. Ångestdämpning skulle man nog kalla det. Det fungerade. Jag tänkte lite då och då på om jag var helt störd som inte bara bröt ihop och grät som vissa andra men kom fram till att det hade varit den absolut sämsta lösningen. Man kan ju inte vara den som ska tröstas. Man måste vara lugn och hålla ihop så att det blir någon jävla ordning i allt kaos.

Under läkarutbildningens onkologidel fick vi lära oss att efter att man gett ett cancerbesked har man cirka 30 sekunder på sig att förmedla ett budskap. Sen imploderar hjärnan på den som är sjuk. Man kan inte ta in mer. Man stänger ned och går in i en chock. Skriftlig information är bäst att ge; som vederbörande kan läsa senare när den värsta smällen klingat av. Man ska gärna ha med en anhörig som förhoppningsvis kan hålla sig lite coolare och lyssna till det doktorn säger. 

Nu hör man att människor får cancerbesked och sedan måste gå och vänta väldigt länge på behandling. För mig låter det värre än tortyr. Det vore en sak om man visste att det är kört, gå hem, lev upp livet och sen kan du dö, men här går man ju och väntar på att få fortsätta leva. Man måste gå omkring i en kropp som jobbar för högtryck med att förgöra en, vilken obeskrivligt vidrig känsla det måste vara. Men kanske också får veta att man borde opereras snabbt (eller annan behandling) så att det inte sprider sig och blir ännu värre. Ska det vara på det viset?  Att kastas in i en existensiell kris på detta sätt utan att veta att man inom en viss tid kommer få behandling måste vara olidligt.....jag vet inte om jag skulle klara det. 

Jag har ganska många vänner som drabbats av cancer, alla unga. De beskriver en liknande bild. Att först bara försöka överleva dag för dag, sedan, när all slitsam behandling är över kommer insikten om att det varit väldigt nära ögat. Det kan resultera i depression och utmattning, när man egentligen skulle kunna andas ut och vara lycklig över att man lever.

Just nu kämpar en vän i Frankrike med denna sjukdom. Hon har varit skeptiskt inställd till konventionell medicin. Jag har försökt tala henne till rätta, återigen sökt information och frågat experter jag känner. Hon har gjort som jag sagt och kämpar nu varje dag för att orka med den jobbiga efterbehandlingen som ska pågå i fem år. Ibland tappar hon sugen. Då säger jag att hon måste tänka på detta : Pain you can live with! Hon får nämligen väldigt ont av medicinen. Alternativet är att hon inte tar den, blir smärtfri och kanske dör istället...hon har fyra barn som hon vill leva för och det är där hon finner stor del av motivationen.

Jag hoppas att cancervården i landet får mer resurser. Det kan också vara så att vården på detta område måste omorganiseras...jag är inte insatt i detta men jag vet en sak. Positiva tankar och glada tillrop, det håller inte någon vid liv. Behandling i rätt tid gör det och även om en viss väntan inte tar livet av människor så skaper den så mycket kaos och ångest att man  i möjligaste mån måste korta tiden mellan diagnos och någon form av insats från sjukvården så att dessa människor inte lider helvetets kval längre än absolut nödvändigt. 

Det var väl ett rejält blogginlägg bara för att ha något att säga en fredagskväll i nådens år 2015?

Tylla har varit hos mina föräldrar idag när jag jobbat. Hon kom hem i rosa från topp till tå. Kanske beror det på att de fyra senaste barnbarnen varit killar och att det funnits ett uppdämt behov av gullegull?

Idag har jag uppfunnit toalettlåset

Sked mot glasdörr...låter jätteilla. 

Nöden är uppfinningarnas moder. Sant, jag uppfinner fantastiska saker hela tiden. Tyvärr hinner jag inte skissa ned dem eller ta patent på dem för jag har fullt sjå med att hänga efter Tylla. Hon är överallt just nu. Uppe på bordet, sittandes på datorn, ståendes på iPaden. Allt som börjar med ett litet i verkar extra intressant för henne. Kanske hon kommer bli elingenjör? Det hoppas jag  BOM!

Exakt där ramlade Tylla med en för mig hittills okänd fjärrkontroll och allt blir svart. WHAT??? HUR FAN ÄR DET MÖJLIGT? 

Jag tar upp den, försöker få igång TV:n men inget. Jag vänder på den, batterierna har halkat snett. Dessa petas rätt men NEJ. Svart ruta.

Ok, jag måste ringa maken, det är ju strax final!

Jag får hjärtklappning. Den här ungen är precis hopplös just nu. Varje gång det verkligen gäller blir det så här. Hon skulle ju sova....

Min idé om toalettlås uppstod för en minut sedan, nu är jag mer inne på gipsvagga för barn. För jag fattar inte hur man ska kunna hänga med här. Om hon inte står i sin säng måste jag löpa efter henne här hemma. Hon klättrar i killarnas trådbackar, maken har i många månader lovat väggsäkra utan resultat. Hon öppnar lådor som hon sedan röjer loss i och avslutar med att klämma fast sig själv med sin egen tyngd och som sagt, DYKA i toaletter.

Så jag är andfådd. Nu står hon med min sänglampa i höger hand och det struntar jag i för jag ska banne mig skriva klart. Och sen ska jag se tjejerna ta guld. Och när allt är klart kommer hon såklart sova. Men inte förrän allt jag tänkt göra skitit sig och hon har mejat ned allt i sovrummet.

Barn vad ska man säga....de går en på nerverna ibland. Nu är det nära inskolning. Det ska bli så bra för oss. Jag orkar inte längre och Tylla kräver mer än vad en vanlig mamma kan ge, i ett vanligt hem. Jag kommer återkomma till detta nu måste jag se skidorna. Kom ihåg var ni hörde det först, TOALETTLÅS!!

Jo, såklart hon hann bajsa också innan jag laddade upp bilderna!

En helvetesmanick. The soundtrack of my life, Für Elise i discotakt....