Kinesisk tortyr

Barnen pimpar hemmet (svart panter och grön snurrgrej i lampan och legogubbe med ankare på stol. Vardagsmat hos familjen Voltaire.

Inatt var det värre med sömnen än natten innan. Då vaknade jag visserligen fyra gånger och ena gången var det den hemkomne maken som var orsaken...han ville fråga något. Jag var groggy men enligt honom hade jag sagt "jag sover, fatta et eget beslut". Skönt att veta att jag inte är rådvill ens som medvetslös.
Gångna natten väcktes jag av skrik om O´boy vid klockan ett och kunde sedan inte somna. Jag försökte väldigt intensivt men efter ett par timmar gav jag upp och hämtade TENS-maskinen. Jag tänkte att NU, nu har jag den där berömda tiden för mig själv. Den som sjukgymnasten sa att jag borde ta mig för att få hjälp mot smärtan. (Hon tyckte att jag skulle använda apparaten 3x40 minuter per dag...ni hör ju själva, lika omöjligt som att en gris ska flyga). Jag kopplade på den, ställde in den på lagom smärtsamt men utan kramper. Med krampinställning gör det ännu svårare att somna nämligen. Et tag funderade jag på att koppla den mot tinningarna...som en form av ECT, men jag avstod i sista stund.

Jag somnade vid halv fem och vid sex vaknade bebisen. Maken fick ta det. Redan vid 03.50  skickade jag ett sms till honom med det ungefärliga budskapet; jag var vaken större delen av natten (på grund av att du inte tog hand om "ditt barn") och om jag sover när nästa barn vaknar vore det bra om du tar hand om det så jag får vila (dvs din tur, våga inte låta mig gå upp vid sex på en lördag SOM VANLIGT!). Puss (eller DÖ!)
Jag vaknade visserligen ändå vid sex när hon skrek men med kort ton bad jag maken läsa sitt meddelande och så fick jag sova till nio!!!

Lördagens innehåll skulle vara skjuts till pendel, skjuts till körskoleutbildning, fotbollsmatch och sen storstädning. Istället fick vi besök av svägerska med tillhörande kusin samt därefter besök med befarad övernattning (han läser inte min tjafsiga blogg, han är på makens sida) av makens bästis. Helt urspårat således. 
Någonting har han dock lärt sig på senaste tiden maken för han dammsög hela undervåningen utan att ha fått direkt order (medan jag var på fotboll...det rör på sig! Han fattade att jag inte var helt nöjd med det ändrade upplägget) Vad jag egentligen hade tänkt var städning av lådor, hyllor och annat jox men jag är inte knusslig så länge han faktiskt hjälper till. Att han är rädd....ja det gör heller inget.

Mellan besöken ska jag ta en tur med vagnen. Lillan behövde sova middag och sen tänkte jag ihop med två andra barn handla lite godsaker till kvällen. 

Då saknas en vagn!?!

Det är rörigt i hallen och jag har huvudvärk, förmodligen på grund av sömnbrist. Ungarna tjafsar om vem som ska få gå med till affären, Tylla gnäller och jag försöker medan jag letar tänka ut var vagnen kan vara.
Det går inte. Det är för mycket ljud. Jag ber alla vara tysta men det resulterar bara i mera ljud. Jag går till köket för att få vara ifred men svansen av högljudda barn hänger efter mig. 
Jag letar mig ned i källaren för att hämta en reservvagn men det står helt stilla. Vart kan vagnen ha tagit vägen? Var har jag varit?
Frank öppnar källardörren och klappar i händerna så högt han kan. Ren terror.

Nä, det är tomt i skallen, jag vet inte var den kan vara. Jag stoppar fingrarna i öronen och då minns jag IKEA-trippen. Då hade jag vagnen. Har jag fällt ihop den och kört iväg utan? Ja, det kanske jag har... det har hänt flera gånger på dagis. Men vänta nu, vi hade den på husvisningen igår. Åh, vi kanske har glömt den där?
Jo, maken bekräftar att han ställde vagnen vid uthuset och sedan bar ungen. Han anser att jag borde ha hållit koll på detta, jag är av en helt annan uppfattning. Vi kommer överens om att HAN bär ansvar för detta och diskussionen avslutas. Rädd helt klart.

Jag försöker få tag i mäklaren, jag ringer alla olika nummer som hör till husägaren. Till slut får jag tag på dottern. Hon har sett en barnvagn på deras uppfart. Ingen vidare åtgärd från dem. 
För mig är det ganska klart vad jag skulle göra om jag bodde långt ut på landet, på en gata som är så enslig att vägen slutar blint, inte vinterunderhålls och nästa anhalt är en åker. Jag skulle anta att vagnen jag aldrig sett förut kommit dit med en människa som behöver den och att det sannolikt är den människa som eventuellt vill köpa mitt hus. Jag skulle ringa mäklaren jag anlitat och be denne kontakta husspekulanten som uppenbarligen är helt förvirrad på grund av sömnbrist. Fast kanske man också kan tro att folk håller reda på sina makar och vagnar, har hjärnan i behåll och att den helt enkelt fallit från ett flygplan!?!

Imorgon ska jag åka fyra mil till ett ensligt ställe och hämta tillbaka min barnvagn. Jag ska dessutom passa på att hämta min dotter på en närliggande ö och sedan titta på en hustomt.

Varför gunga som vanliga barn? Detta är enda sättet, han har gjort så hela sommaren.

Detta med att köpa ett befintligt hus, det har vi passerat med åtminstone tre barn. Hus är inte gjorda för mer än två barn, kanske tre. Och trots att jag verkligen gillade läget på senaste huset (låååångt bort från störande oljud, frånsett de oljud jag själv satt till världen) och den stora trädgården så var det för mycket jobb på huset. Jag räds egentligen inte att renovera och medan vi var där började jag planera hur allt skulle åtgärdas. Det var bara det att det inte tog stopp. Precis allt skulle behöva ändras. Hela vägen hem funderade jag på hur mycket jobb och pengar det skulle krävas för att få det i ordning. När vi googlade tvåkammarbrunn så avgjordes det. Det går inte. Inte ens med den bästa viljan i världen skulle det gå att klara updraget under en miljon. Det blir för dyrt.
Så tillbaka till grundplanen igen. Att bygga eget. Det känns bra. Att slippa renovera mera är ju en av anledningarna till att vi vill flytta. Jag måste ha det i fokus. Växthus, större kök, höns och aldrig mer renovering. Fast kanske inte i den ordningen. 

Alla sover nu och jag skriver i mörkret. Hjärnan har svalnat av, TENS-maskinen skickar ström till min posturala muskulatur. Det är andra helgen i rad med konstant huvudvärk. En del säger att migrän kommer till helgen när man slappnar av. Då är det inte migrän jag lider av iallafall för här slappnas minsann inte av, det är 200 knyck fram till måndag kväll nu. Jag börjar nämligen jobba på måndag igen. Fast för en sexbarnsmamma är arbete ren semester. 

Individuellt myggnät. (Egentligen sänghimmel till docksängen, kreativt).

Frank vattnar blomman...vad jag skulle ha bett om var vattning av jorden inser jag senare.