Jag, en spillra att mitt forna fantastiska jag.
Jag blir fan galen, på allvar. Var är mitt liv? Efter tre veckor hemma med de tre små är jag i upplösningstillstånd. Vakna av ett skrik, desperat försöka skadereglera (dvs se till att alla övriga inte vaknar momentant på samma sätt) och sedan i full fart serva små barn, i den takt de vaknar, med vad än de än får i hjärnan att de måste göra. Exakt när de vill göra detta. Jag har så smått börjat säga ifrån, de får klara av sina små projekt själva. Men de kan än så länge inte klara av allt på egen hand. Så jag blir deras slav. Nu har till exempel Frank bestämt att HAN ska göra en pärlplatta föreställande Harry Potters osynlighetsmantel...(har hon snott den idén från Astrids Mio?). Dvs JAG ska tillverka denna. Jag vet ju inte ens hur den ser ut... eller om den finns.
Snor som flyger när de nyser, rumpor att torka stup i kvarten och sen pojkar som just bestämt sig för att stå upp när de gör det (kissar alltså). Jag springer benen av mig.
Jag ringde maken, krävde att han köper två stegmätare. Jag måste ha bevis för vad jag gör här på dagarna. Något slags intyg på att detta är över varje människas förmåga att klara av ensam. Gärna kopplat till en pulsmätare och kanske ett EEG.
Jag blir tokig, elektrisk och får panik. Man nog måste spela in detta på något slags medium annars kan ingen fatta hur det kan vara. Jag får en bild av Joanna i det stora blå, hon sitter med Jacques Mayols EKG i handen och ser lycklig ut. Motsvarande bild med mitt EKG är nog inte lika drömmande.
Maken ville på inga villkor mäta sig med mig...jag tror att han trots att han hävdar motsatsen, har en aning om hur jag har det.
OCH, JAG vet att jag satt mig i detta helt själv. MEN inte förrän man har sex faktiska barn kan man begripa hur mycket jobb det är. Och så sitter jag och snyftskriver om hur jag inte vill börja jobba...Jag har ändrat mig, jag avsäger mig all semester dessutom. För min hälsas skull. Jag vill inte vara hemma. Jag kan se barnen på kort. Nej nu tog jag i. Men jag vill ha en nanny. En livs levande människa önskar jag mig. Barnen frågar alltid, mamma med, vad jag önskar mig vid högtider och bemärkelsedagar. Jag brukar svara ingenting, jag får så mycket jämt, och behöver inte fler grejer. Till barnen med tillägget, att snälla barn är uppskattat.
Men nu har jag ändrat mig även där. Jag vill ha en människa. Som jag inte är släkt med.
Vore jag man skulle jag vilja se ut som han här. Minus tatueringen. Jag gillar inte tatueringar. Lite som att sätta på sig en T-shirt vid 18 års ålder som man sen inte kan ta av. Men, tycker Mauro om det kanske även jag kan omvärdera...
Jag har nu försökt se ett program med älskade svårartade Mauro Scocco i 29 minuter med 43 avbrott. Jag har hög puls och vill att maken ska sluta jobba, komma hem och rädda mig från våra barn. Jag tänkte faktiskt redan igår att jag skulle börja följa någon 12-barnsmammas blogg för att se HUR MAN GÖR, jag ska på allvar ta tag i detta nu. Men står det att hon just nu gräddar pannkakor till alla tar jag fan livet av mig. (Nej det gör jag inte, jag ringer en vän, men så att ni fattar nivån på desperationen).
VAAAAAA? Ska man behöva ha det så här på köksbordet? VA VA VA? Grädda pannkakor till 12 barn, jo jag tackar!
Jag känner att jag är tillbaka där jag var innan sommaren. Jag är galet trött på ta mig fan allt och det bara sprutar ur mig. Måste lugna ned mig lite, snart vaknar två tonåringar nog....då blir det lite enklare rent fysiskt, mentalt.. Not so much.
Lite senare när jag korrläst detta passade jag på att besöka tolvbarnsmammans blogg....hon verkar vänta barn. Där slutade jag läsa för alltid.
See ya on the flip side!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar