fredag 25 juli 2014

Sex barn, den magiska gränsen


Lugnet efter stormen



En ganska tom strand, några än så länge ganska lugna barn


De senaste två veckorna har jag varit ensam med först nästan sex av barnen, och sedan, sista veckan, de tre minsta.

Det har varit en utmaning. Inte minst för mitt bäckenben. Jag har en känsla av att det nu gjort sitt. Ett barn till och det delar sig helt i sina två beståndsdelar. Första veckan gick OK för då hade jag av och till lite hjälp av några av de större barnen och det fanns tid för matlagning och lite städning. Till och med hygienen fick sitt. Den sista veckan var däremot ganska tuff. Hårvård har ej hunnits med bland annat.
Tack och lov avslutades den med att maken idag fick gå hem en och en halv timme tidigare och att äldsta dottern kom hem igen.

Det har ju som bekant brunnit här och det första som skulle göras var att riva allt som blivit vattenskadat. Det innefattadealla väggar i hallen, hallens tak med 17 inbyggda spotlights och väggen ned i källaren. Två dagar för tre man tog det att riva. 

En hall hur riven som helst


Det första de gjorde var att spärra av med byggplast. De gjorde en finurlig öppning med ett skynke bakom så att man kunde lirka sig igenom men dammet skulle inte slinka emellan. Det hade funkat finemang om det inte hade varit 32 grader varmt sista dagarna och killarna sprungit ut och in mellan vattenkranen, toaletten och badpoolen. Jag har också sprungit igenom där, bärandes på barn, bilbarnstolar och brickor med dricka och kaffe. Då är inte plastdörrslösningen så rolig. Den är ganska avskyvärd. Kletig till och med.

Sista byggdagen, hade jag planerat att åka till stranden. För vatten och sand, det är bästa barnvakten. Killarna som rev tyckte synd om mig, jag verkade ha fullt sjå tyckte de. Bara förnamnet tyckte jag. De sa att killarna ändå verkade lite lugnare än dagen innan..."de kanske tröttade ut sig igår!?!" Man hade ju kunnat hoppas det. Mig tröttade de ut helt säkert.
Vi packade ihop oss, det tar ca 40 minuter numera, tidigare 49. Och så bar det av. Mariekex, vatten, melon, lite barnmat därtill handdukar och badgrejor.

Klockan var halv tio när vi kom fram och vi var ganska ensamma på stranden då. Inte först men näst, näst , näst först. 
Jag tog min vanliga plats i skuggan under stora trädet. Lagom avstånd till vattnet, bryggan och soptunnan. 
Kommunen hade ställt ut två tunnor för skräp som var helt överfulla med sopor runtom och sen två superfina tunnor för engångsgrillar....De var helt tomma, men väldigt fina. Ingen tömde under den tiden jag var där så på måndag är det nog väldigt skräpigt på det lilla badet. Om inte folk kommer på att stoppa skräp i fina grilltunnorna. Fast så påhittiga verkar inte folk vara...

Badandet börjar och allt är frid och fröjd. Frank hittar en kompis med puffar och badring. Edgar hänger efter, lite mer försiktig. Jag sitter i vattenbrynet med Tylla så hon ska svalna av. Jag låter mina barn vara utan flyttyg för det har gått bra hittills. 

Reglerna är: Om mamma är med får man gå långt ut, upp till axeln. Man får även GÅ på bryggan och hoppa från den. Är mamman INTE med får man gå till brösthöjd och inte vara längre ut på bryggan än där man bottnar. Man kollar då och då på mamma för att få tummen upp. Ganska straight forward tycker jag. Det tycker min mamma som uppfann reglerna också.
Det underlättar att de håller ihop också men det är inget krav. Jag brukar ställa mig strategiskt så jag kan se båda på en och samma gång.

Planen var att lilla Tylls skulle somna pronto så jag kunde bada med killarna. Tylla verkade ha fått bristfällig information. Hon var inte intresserad av sömn (hur är det möjligt att man inte vill sova så fort man nuddar kudden?). Hon var heller inte intresserad av att sitta själv i vagnen. Alltså stod jag med henne på höften (ej bra för bäckenben som vill glida isär) så nära stranden jag kunde för att ändå vara i skuggan. Det gick ganska bra, jag påminde killarna om reglerna och de sa OK. Mormödrar tittade på mig och log, de tyckte killarna var roliga och fartiga. 
Det upptäcks ganska så stora fiskar. Kaos utbryter, mina killar och han med puffarna springer runt, ut på bryggan, hoppar i (inte E, han fegade) skriker och jag får säga till lite mer om reglerna. Puffkillen vågar gå långt ut och mina uppskruvade barn följer efter. Mamman börjar oroa sig.

Jag går ut i vattnet istället för då kan jag ju iallafall hjälpa lite om de trillar i men det börjar bli lite rörigt nu och T ska inte vara i solen så mycket. 
Jag håller ut en stund och påminner 10-15 gånger om REGLERNA!!! men det går liksom inte in, det finns fisk och det tar över all sans och förnuft.

Kakor! Jag har kakor! "Hörrni killar, ni måste vila lite! kom så äter vi lite kakor!" Ingen reaktion. Jag får släpa E i armen och fösa Frank framför för att få dem till filten. Några kakor äts, T sätts i vagnen men kakorna har dragit till sig getingar. Jävla idiotiska kryp till ingen nytta, honung kan de inte göra heller!!

E upptäcker sanden. Ovanför vår filt, långt från vattnet. OK där kan han sitta. Frank äter några kakor till men sedan drar nye kompisen och fiskarna mer. Jag påminner om reglerna igen och han gör tummen upp. 

Getingen surrar lite för nära T i vagnen och jag börjar tycka att stranden är rätt jobbig. Värre än att vara hemma faktiskt för här kan ju barnen både drunkna, försvinna och få en allergichock.

Meeeeen jag ger det ytterligare en chans och får nu stå mitt på stranden med Tylla i famnen och speja uppåt och nedåt för att ha koll. Det funkar cirka tre minuter sen ska Frank leka på ännu djupare vatten och börjar springa längst ut på bryggan. Jag börjar tröttna på att höra min egen vänligt bestämda och överpedagogiska jävla röst som påminner om de förbannade reglerna som barne fullständigt skiter i.  

E följer efter en fjäril åt tjottahejti. Jag får sätta T i vagnen trots getingar och fångar in lillpojken. Vi går bestämt mot vattnet men Frank vill verkligen inte lyssna. Frank börjar tycka att det är jättekul att mamma försöker fånga honom och han springer längre och längre bort. det går inte att jaga honom när jag drar runt på lillebrorsan. Jag känner mig helt löjlig.

Jag får ont i magen för Tylla sitter inte bra där hon är och jag är nu spektaklet på stranden. Vill helst inte skrika och bära mig åt och så har jag lite för ont för att springa och kånka på barn. Att dessutom hota om hemgång om inte reglerna följs och sedan ändå stanna verkar kontraproduktivt. Jag måste agera kraftfullt.

Jag fattar beslutet att någon annan måste ha koll på E för att jag ska kunna komma ikapp Frank. 
Jag ber en pappa ta hand om Edgar och gör sedan en tjurrusning och lyckas fånga in den lurige 5-åringen. Men jag råkar av misstag riva honom på axeln. Så han börjar gallskrika. Nu skäms jag så jag håller på att dö!

Jag försöker med tydlig stämma förklara för honom att han borde stannat, jag blev rädd och vi kan inte vara kvar för det är farligt om man inte lyssnar. Jag säger att om han drunknar måste jag gråta hela mitt liv och pappa blir inte glad på mamma. Sen för att vara väldigt tydlig tillägger jag att jag vill ju se honom växa upp och få egna barn som jag ska ta hand om...."jag ska ta hand om mina egna barn" skriker ungen. Jahapp! Så var det med det. Jag packar blixtsnabbt ihop cirkusen och går mot bilen. Det är en brant backe och jag har tung vagn och väska. 
Edgar lägger på en rem, som den rymmare han är, och jag måste springa efter och ropa åt honom att stanna för annars kan han bli påkörd där uppe! Det struntar han i och fortsätter. 

Han överlever, vi sätter oss i bilen, larmet går....jag hatar den här jävla bilen nästan skriker jag. Då ringer min man. Han tycker det var gulliga bilder jag skickat på pojkarna från badet, vilka fina barn vi har!
Jag väser att det varit de värsta två timmarna i mitt liv, jag ska aldrig någonsin göra om det. Jag nästan gråter. 

Killarna blir helt lugna så fort de spänns fast......Hmmmmmm. Vi åker till McD och köper nackinugg som Edgar säger. Dvs ospecificerade kycklingdelar gjutna i form, panerade och friterade. Rena hälsokosten. Säkert från ett hönseri med sadistiska slaktmetoder i Långtbortistan. 
Men de är nöjda. Ända tills Frank upptäcker att han inte fått samma leksak som Edgar. Han börjar med att på storebrorsvis försöka lura av lillbrorsan hans leksak, "nej" säger E som är mycket nöjd med sin motorcykel. Då nya vrål och gråt så jag svänger runt, parkerar och går in och byter. Han blir överlycklig och tyst. Tyst är bra.

De äter, Tylla somnar och jag tänker att nu åker jag tamejfan runt i bilen till klockan tre för nog är nog. Jag tar en sväng ut till en tomt vi tittat på och jag konstaterar nöjt att det finns skugga och sol. Denna vecka har jag lärt mig the hard way att skugga, det är något mycket bra. Dottern som skulle komma har hoppat på fel buss och vill bli upplockad...jajjamensan, jag kan vända bilhelvetet som drar 1,7 liter milen och åka tillbaka där jag kom ifrån, bara jag slipper spänna loss grabbarna och miljön får ta det tyvärr. Det är inte så mycket miljötänk kvar i en stackars utarbetad mamma, jag struntade i att källsortera denna vecka också kan jag erkänna. Mer plast i havet blir det när ungarna motarbetar en. JAG BER OM URSÄKT MEN ANNARS GÖR JAG ALLTID SOM MAN SKA!

Vi kommer hem och nu är rivarna klara. Vi kan gå in och ut ur våt hus igen. Heureka!

Maken kommer hem och jag ber honom diska för att det är omöjligt att röra sig i köket. Han säger han att han hellre vill vara med barnen, han har ju knappt sett dem i veckan. VAR SÅ GOD! Även om jag är helt utmattad och det värker som om jag skulle föda barn så tar jag gärna tag i köket, bara jag får vara där ENSAM! Och lyssna på radion. Jag behöver höra vuxna människors röster, även om de talar om lysmaskens betydelse för bisamhällen i Papua Nya Guinea eller vad tusan som helst.

Jag vet, jag är en usel person som gnäller om mina fina barn, ståtlige man och till på köpet helt öppet kastar plast och papp i samma påse!!! 
Men ibland tror jag att alla är extra jobbiga bara för att jag är mamman. För de bråkar INTE med min mamma, då är det tummen upp hela jävla tiden och de leker så fint. Men mig kan man tydligen bara köra över, och det hjälper inte med hot om uteblivna julklappar eller annat för det vet de redan att det är tomma hot. Jag hoppas iallafall att de denna gång såg kopplingen, strunta i alla regler = bara få bada i knappt två timmar...
Vi får se imorgon för då ska vi ut och bada igen. Fast då två vuxna och en tonåring som kan dela ansvaret. Det kommer bli tummen upp där tror jag...


 Istället för att fånga fjärilar kan man ju försöka slå ihjäl dem med en järnsjua...Det var efter att han släpat fram högtryckstvätten ur friggan för att vattna mina chilifrukter.
Jag försöker tänka som fd. svärmor en gång lärde mig, #gud (eller en annan högre makt) har sänt dem till dig för att göra dig till en bättre människa". (hon menade egentligen jobbiga typer i allmänhet. Inte mina barn då egentligen) Det återstår att se. 


#gnäll #näradöden #pelvis #regler #stranden #mammaliv #oresonlig #utmattad



2 kommentarer:

  1. Det är värmen Anna. Det blir bättre när ni kommer ner till Frankrike ;) ;)
    / Ylva

    SvaraRadera
  2. Du gör ju någonting i alla fall! Det är många som sitter på stranden och bara glor när deras barn härjar runt. Jag skulle ha följt din familj med blicken och varit djupt beundrad över din insats.

    SvaraRadera