torsdag 4 september 2014

Att nysa så tampongen flyger ur, ELLER en kort guide till kvinnokroppens förfall

Mina hortensior skiftar i rosa nu. och den fina betongrosen jag (vi) fick i bröllopspresent.

Nej då, det har inte hänt på riktigt. Men onsdagskvällen bjöd mig på så mycket arbete och när jag nattar det tredje övertrötta barnet (som jag får gå och bära trots ryggen) måste jag nysa. Då måste jag knipa för att inte kissa på mig, nysa tyst för att inte skrämma det nyss insomnade barnet eller tappa detsamma. Dessutom måste jag stå på exakt rätt fläck på golvet för det knarrar oerhört just nu och jag vill verkligen inte att någon av alla barnen vaknar.

Under dagen hade kraften sinat totalt. Jag skrev en superdeprimerad text till bloggen och publicerade den, mot bättre vetande. Ibland är det ändå skönt att visa det stora svarta hålet i hjärnan, sprickan i fasaden. Jag visste dock att jag skulle hämta mig fort och redan vid halv tio är jag faktiskt lite mindre negativistisk. Den sänkta grundstämningen har definitivt att göra med att jag aldrig får vara i fred.
När tre sover, en är på teater med sin pappa och de två övriga damerna håller sig på sina rum, då kommer jag på titeln på dagens inlägg. Först lät det för grovt men när jag tänkt lite på det passar det utmärkt tycker jag. Allt jag behöver för att komma igång är tystnad.




Mer kreativ än så här blir jag inte just nu, viker papper. Får man göra så med Victor Hugo?

För tillfället känner jag sannerligen av förfallet. Håret grånar och jag har varken tid eller råd att göra något radikalt åt det. Fast egentligen tycker jag att jag kunde få ha grått hår. Jag vill se ut som Ingegerd Råman (hon konstnärinnan som gör glas bland annat). Hon är så in i vassen snygg och hennes gråa långa hår är en dröm. Jag skulle vilja ha hennes superorganiserade ateljé också för den delen. En kvinna med koll helt klart! Men jag har lovat maken att hålla det grå borta ett tag till, han är ju så ung och då går det inte an att frun ser ut som en tant...;) 
Sladdrig i kroppen har jag blivit efter sex graviditeter i kombination med ålder och kanske lite för mycket mat (?); ett bäckenben i två delar samt en kotpelare som behöver stöttning. Bukmuskulaturen lyser också med sin frånvaro. Vid senaste graviditeten kändes det som om jag hade allt i komplikationsväg utom hemmorojder och åderbråck på benen. 
Häromdagen hade jag besök av två föräldralediga väninnor. Vid ett tillfälle låg vi alla på golvet och visade upp våra magar, deras försvagningar i bukvägg och muskler. Då har man verkligen "bondat". Ena mamman hade tränat som sjutton och var själv förvånad över att magen inte såg ut som en limpa. Jag har lite mer jobb framför mig kändes det som. Även på knipfronten. Jag skulle  gärna låta någon öppna upp och sy ihop mig i medellinjen, det kan nog vara del i min ryggproblematik.

Ögonen och synen verkar vara min starka sida. Ser fortfarande perfekt. Lite synd för jag skulle gärna ha glasögon, jag tycket det är snyggt. Lite smartare verkar man också momentant. Det är aldrig fel.

Min vän Babs deklarerade för många år sedan att allt "släpper vid 45" så jag har ett bra år kvar. Bäst att passa på att ta lite kort kanske, så man kan minnas den fina fasta huden, kanske man rent av ska göra en gipsavgjutning innan det är för sent och föreviga hela härligheten??

Nej, så galen och narcissistisk är jag icke. Men ett familjekort, det kanske skulle vara roligt. En med panoramaobjektiv får det bli då, så alla kommer med. 

Klimakteriet blir nästa anhalt. Det ser jag inte fram emot för jag är redan varm som jag är. Att svettas på nätterna, bli torr i alla slemhinnor och benskör, det känns inte så roligt. Men det ska väl gå det med. Och så förstås knipövningar så man inte behöver ha både helkroppsgips och blöja!

Tänk att jag har sex barn! Det hade jag verkligen inte trott. Jag brukade förr säga att ett barn eller fyra, det är inte så stor skillnad. Den stora omställningen är från noll till ett.
Det är den så kallade egentiden det kommer an på, man får lite mindre tid för sig själv och sen så måste man se till att inte skilja sig. Skiljer man sig blir det ännu mindre tid över. Då är man hela tiden en man kort. Och att man är ledig på halvtid hjälper inte för då jobbar man mer, städar och donar så att allt ska vara jättefantastiskt när barnen väl kommer.

Har man sex barn har man i princip inte tid med NÅGONTING annat än barn och hushållsarbete. Och det är väl OK egentligen. Mitt problem är att jag hela tiden hittar på nya roliga projekt som sen inte går att genomföra. Jag ror trots detta iland med en hel del fast själv blir jag aldrig nöjd. 
Detta att aldrig bli nöjd är ganska jobbigt. Med tiden (och nödvändigheten) har jag lärt mig att sänka ambitionsnivån. Den är nu rekordlåg. Jag gör mat, handlar, plockar i och ur diskmaskinen, tvättar och tar ut soporna. När något extraordinärt hänt på golvet tas dammsugare och mopp fram. Ett minimum alltså....som håller familjen vid liv och relativt fläckfria. Jag ser inte fram emot att börja jobba, då vet jag inte hur det ska gå ihop. Mest ser jag fram emot pension.

Men jag skulle hålla mig till kroppsligt förfall var det ju. Hud, hår, syn, leder, rygg slits. Förändrad kroppssammansättning med förskjutning mot mer fett än vatten. Det är inte roliga grejer. Men jag tar det lugnt. Jag tror inte på krämer och kosttillskott utan tänker att allt beror på vilka gener du har. Det enda man kan göra är att undvika solen, äta nyttigt och motionera. Sova också, man måste få sova. Där är min svaga sida. Jag får inte sova ordentligt. I söndags sov killarna hos mina föräldrar. GUD vad skönt! De lade sig utan knot och sov sen i princip hela natten. Mamma berättade detta stolt. Jag blir ilsken. Varför ska det behöva ta mig två och en halv timme för att de ska somna? Varför??? Det vore antagligen bättre ur ett evolutionärt perspektiv att barn somnade ovaggade vid halv sju varje dag. Och sov till åtta. Men det verkar vara reserverat för mor- och farföräldrar. En anledning till att bo i generationsboende. 

Imorgon blir det magnetkamera iallafall, jag jagade rätt på en tid på Löwet. Då kommer alla kroppens celler att få ställa sig i givakt, jag hoppas bara att de inte hittar något oväntat som hål i huvudet, eller något annat otäckt. Man ska inte undersöka sig i onödan.

Jag lovar er att det blir roligare snart, jag ska försöka få lite av den där dyrbara egentiden så att kraften strömmar tillbaka. Då ska jag använda den mot mina älskade familjemedlemmar för tvi vale vad trött jag är på att vara galärslav. Jag orkar inte ens bråka om det, inte ens offentligt. SÅ TRÖTT ÄR 
JAG!


Håll utkik efter youtubeklippet "hur man källsorterar" och avancerade kursen "hur man bär ut kompost" och specialaren för de som har genomgått grundkursen, "hur man sätter i en ny påse". Det finns för barn, nybörjare och män...Finns det pengar att tjäna här???

Puss och kram och tack för att ni läser, det gör mig till en bättre människa!;)

#framfall #baktung #framsynt #mångbarnsmammansklagan #hålihuvudet 





2 kommentarer:

  1. Ursäkta Anna, men du är sagolikt sanslöst rolig när du skriver om din vardag. Om det är någon tröst så kan jag säga att klimakteriet inte är så mycket att bråka om. Snabbt avklarat och efter det kom en stor fördragsamhet till det mesta. Lycka till imorgon på Löwet, jag ska tänka på dig.

    SvaraRadera
  2. Jag får så mycket härliga kommentarer, måste dela med mig!

    Anna

    Du är helt fantastisk Anna! Tack för att du delar med dig o lycka till med röntgen idag💕 Kram (försökte skriva kommentar på bloggen men får det inte att fungera😝)


    SvaraRadera