På vägen hem hade jag en bestämd känsla av att ha kommit på något lysande under dagen men jag kunde inte minnas vad. Jag stängde av min ständige följeslagare, radion, och försökte rekapitulera mina steg.
Nu ska jag erkänna att jag har haft flera lysande idéer idag, och den jag slutligen kom fram till att det var, kan visa sig vara helt fel lysande idé inatt när jag nog vaknar och minns exakt hur det var. Hjärnor fungerar så. När de får lite lugn rensar de upp och startar om. Jag hoppas på det.
Ja, om ni undrar hur mycket alkohol det går åt här hemma en fredagskväll var annan månad så är det ungefär så här mycket. Ett knappt glas delat på två. Min lever slår volter av lycka. Snåltarmen däremot är inte lika glad. Nu får det bli köttgryta imorgon så vinet inte förgås.
Mitt nya jobb passar mig bra. Tre dagar i veckan och lång väg att färdas ensam till och från den lilla staden norr om Stockholm. Nu har jag pressat mig och bilen lite och det tar strax under en timme att åka dit, lite längre att komma hem på grund av att det då är något mer trafik. De timmarna är guld för mig. Jag kan tänka, lyssna på radio och träna magmusklerna. Jo, det kan man göra när man kör bil. Väldigt effektivt.
Konstgjord andning för skendöda. Det har hänt lite senaste hundra åren...
Jag har senaste tiden blivit varse att många längtar lite efter att jag ska skriva....det gör mig otroligt glad, smickrad, stolt, och en liten gnutta pressad. Men det är bra, jag jobbar bra under lagom press. Det tror jag alla gör. Så trots att jag inte tänkt skriva idag gör jag det men det ska inte bara bli vardagsrealism utan också en betraktelse som kom då jag såg ett program på SVT, Skavlan.
Den här boken lurade jag av min mor igår. Den är från 1910. Vacker art deco och mycket roliga bilder.
Den mycket duktiga skådespelerskan Sofie Gråbøl var med. Det visar sig att hon haft cancer. Jag antar att det var bröstcancer, det är ju vanligast. Hon hade reagerat exakt så som jag tror att jag skulle göra i ett läge där man ej har kontroll över situationen. Hon beskrev hur hon inte ville höra hur duktig och tapper hon var. Att hon inte alls kämpade utan faktiskt släppte taget, lät andra göra saker med hennes kropp och bara försökte orka med att finnas till. Kompakt mörker. Jag har ingen erfarenhet av att vara cancersjuk men jag har varit i situationer där jag känt att beslut som fattats om mig varit utom min kontroll. I dessa lägen har jag stridit för att dels få veta vad som händer och dels för att få ha ett ord med i laget. Det är inte så lätt när man kanske är både sjuk och rädd.
När jag skrev om graviditet tidigare sågade jag ju allt fluff fluff omkring just det skeendet. För mig har ingen förlossning varit lätt, två helt överjävliga och även potentiellt farliga. Jag har absolut inget behov av en underbar upplevelse när jag är i kontakt med sjukvård. Jag nöjer mig med ett artigt hej och sedan korrekt behandling. PUNKT. Jag är rationell och vet när jag vet minst. Jag invänder inte då jag känner förtroende för den jag har framför mig. Om jag däremot inte gör det och jag är i beroendeställning, då hamnar jag i fritt fall känslomässigt. Att inte få bestämma själv är svårt i en sådan situation.
Sista gången jag födde barn var jag inställd på att dö. Maken med. Det var en fruktansvärd upplevelse men helt ofarlig. Känslan för mig där jag låg hög som en örn var att det här skiter sig men maken kan ta hand om barn, det kommer lösa sig. Ingen sentimentalitet alls, bara torra fakta.
För några år sedan fick jag tråkiga besked gällande en anhörig. Jättetråkiga. Alla krisade runt omkring, jag var skräckslagen och fann att jag blev helt rationell. Jag tog tag i saker, talade med vederbörande om det olämpliga i att fortsätta heltid och att det kanske var dags att återhämta sig en aning. Man måste inte jobba när man kanske är dödligt sjuk...Personen i fråga lyssnade och gjorde som jag sade. Jag grät av lättnad. Vi grinade båda två faktiskt. Det blev snabba ryck, operationer, nya operationer, ovisshet och lite råa skratt om hur det skulle bli i värsta fall.
Det allra värsta var plötsligt verklighet, framtiden oviss och jag började planera för mardrömsscenariot. Helt kallt. Blommor, ceremoni, tal, klädsel och hur man ska förklara för barnen. Det gjorde mig lugn och fokuserad fast jag egentligen kände att jorden rämnade. Jag har för vana att ta ut all skit i förskott, måla fan på väggen och inte vänta mig att just jag ska ha råtur. Fast jag tänker lika ofta att allt reder sig....mycket märkligt. Anything goes liksom.
Det var några oroliga månader och jag läste allt jag kunde komma över om just denna sjukdom, ringde vänner som är specialister på området, försökte ordna och fixa och hela tiden hålla statistiken i hand. Alltså den statistiska risken för död inom fem och eller tio år mm mm. Ångestdämpning skulle man nog kalla det. Det fungerade. Jag tänkte lite då och då på om jag var helt störd som inte bara bröt ihop och grät som vissa andra men kom fram till att det hade varit den absolut sämsta lösningen. Man kan ju inte vara den som ska tröstas. Man måste vara lugn och hålla ihop så att det blir någon jävla ordning i allt kaos.
Under läkarutbildningens onkologidel fick vi lära oss att efter att man gett ett cancerbesked har man cirka 30 sekunder på sig att förmedla ett budskap. Sen imploderar hjärnan på den som är sjuk. Man kan inte ta in mer. Man stänger ned och går in i en chock. Skriftlig information är bäst att ge; som vederbörande kan läsa senare när den värsta smällen klingat av. Man ska gärna ha med en anhörig som förhoppningsvis kan hålla sig lite coolare och lyssna till det doktorn säger.
Nu hör man att människor får cancerbesked och sedan måste gå och vänta väldigt länge på behandling. För mig låter det värre än tortyr. Det vore en sak om man visste att det är kört, gå hem, lev upp livet och sen kan du dö, men här går man ju och väntar på att få fortsätta leva. Man måste gå omkring i en kropp som jobbar för högtryck med att förgöra en, vilken obeskrivligt vidrig känsla det måste vara. Men kanske också får veta att man borde opereras snabbt (eller annan behandling) så att det inte sprider sig och blir ännu värre. Ska det vara på det viset? Att kastas in i en existensiell kris på detta sätt utan att veta att man inom en viss tid kommer få behandling måste vara olidligt.....jag vet inte om jag skulle klara det.
Jag har ganska många vänner som drabbats av cancer, alla unga. De beskriver en liknande bild. Att först bara försöka överleva dag för dag, sedan, när all slitsam behandling är över kommer insikten om att det varit väldigt nära ögat. Det kan resultera i depression och utmattning, när man egentligen skulle kunna andas ut och vara lycklig över att man lever.
Just nu kämpar en vän i Frankrike med denna sjukdom. Hon har varit skeptiskt inställd till konventionell medicin. Jag har försökt tala henne till rätta, återigen sökt information och frågat experter jag känner. Hon har gjort som jag sagt och kämpar nu varje dag för att orka med den jobbiga efterbehandlingen som ska pågå i fem år. Ibland tappar hon sugen. Då säger jag att hon måste tänka på detta : Pain you can live with! Hon får nämligen väldigt ont av medicinen. Alternativet är att hon inte tar den, blir smärtfri och kanske dör istället...hon har fyra barn som hon vill leva för och det är där hon finner stor del av motivationen.
Jag hoppas att cancervården i landet får mer resurser. Det kan också vara så att vården på detta område måste omorganiseras...jag är inte insatt i detta men jag vet en sak. Positiva tankar och glada tillrop, det håller inte någon vid liv. Behandling i rätt tid gör det och även om en viss väntan inte tar livet av människor så skaper den så mycket kaos och ångest att man i möjligaste mån måste korta tiden mellan diagnos och någon form av insats från sjukvården så att dessa människor inte lider helvetets kval längre än absolut nödvändigt.
Det var väl ett rejält blogginlägg bara för att ha något att säga en fredagskväll i nådens år 2015?
Tylla har varit hos mina föräldrar idag när jag jobbat. Hon kom hem i rosa från topp till tå. Kanske beror det på att de fyra senaste barnbarnen varit killar och att det funnits ett uppdämt behov av gullegull?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar