 |
| Dimma och lätt förfallna hus i väntan på intervju |
Det är en delikat sak att beskriva sig själv. Det känns konstigt att förklara sina val i livet, att objektivt beskriva sina starka och svaga sidor, att beskriva hur man fattar beslut, kunna berätta om svåra situationer man upplevt, ange vilken roll man tar i en grupp, förklara varför man söker tjänsten och hur man fördriver sin lediga tid..Avslutningsvis skulle jag svara på om jag har samma värdegrund som sjukhuset....Allt detta på under 30 minuter för att jobba som underläkare i 18-21 månader, inte för att bli nästa generalsekreterare för FN.
När jag hör det nya ordet värdegrund får jag lite rysningar. Dels för att sådana oftast poppar upp där medarbetarna har brustit i sina egna värderingar.
Jag hörde på P1 ett helt reportage som handlade om detta och att värdegrunder kommit till på arbetsplatser där anställdas respekt mot andra människor brustit...som inom Malmöpolisen t.ex. För mig som anser mig vara demokratisk och anser att alla människor är lika värda blir det lite tramsigt när varje arbetsplats ska upprätta ett helt dokument om att man ska uppföra sig på ett värdigt sätt mot sina medmänniskor.
Jag har nu i dessa ansökningstider läst en hel drös med värdegrunder som i stort sett innehåller det som Socialstyrelsen anser att god vård ska innehålla.
Som läkare är det ju inpräntat från dag ett på utbildningen att alla har lika rätt till vård, att den med största behovet ska prioriteras. Ändlösa etikdiskussioner och moralfrågor som för mig är totalt självklara men som för vissa inte är det. Dessa personer når vi ändå inte. De som är riktigt smarta och empatilösa kan ändå lära sig att förhålla sig på ett bra sätt till sina medmänniskor som gör att de inte blir anmälda.
Nåväl jag hade läst värdegrunden tidigare, i oktober närmare bestämt och inte reagerat på något då. Jag sa att den överensstämde med mina värderingar. Jag ombads att precisera närmare och fick ur mig....-Fokus på patienten och att alla har lika värde... och jag sa sedan att jag inte tyckte deras värdegrund avvek från alla tidigare jag någonsin stött på. Där blev det lite tyst.
Nu i efterhand läste jag den på nytt och först kom fokus på patienten, sen allas lika värde. Full pott där. I övrigt ingick att man förväntas arbeta gemensamt och att allas ansträngningar och kunskaper ständigt ska leda till förbättringar av verksamheten. Dessutom ska man vara affärsmässig dvs resurssnål.
Slutligen kom frågor om hur det skulle gå att jobba på en mottagning placerad längst bort från min bostad...ja, hur skulle det gå?? Ärligt talat, i min situation skulle jag ta placeringen i Jönköping om den erbjöds och så får man väl trolla med knäna!?!
Jag kan inte tycka att det är en helt relevant fråga. Jag har ju med vett och vilja sökt denna tjänst och vet att det innebär sex månaders placering på en husläkarmottagning och jag vet vilket upptagningsområdet är. Om jag inte kunde tänka mig att jobba där skulle jag kanske inte sökt?
När jag utmattad av grillningen styr kosan hemåt har bebisen somnat om för andra gången hemma hos mina föräldrar, maken pluggar i sängen och äter grillchips....PÅ MIN SIDA. Jag låter bebisen sova kvar hemma hos mamma och pappa och drar blixtsnabbt till förskolan (dagis) för att hämta 3- och 4-åringen. Mat får beställas men kladdkaka bakas för att sysselsätta barnen. Maken pluggar fortfarande i sängen.
Mamma ringer, nu har Tylla vaknat och går ej att trösta. Hämta Tylla och snabbt hem igen innan kakan förfars. Puh!
Hämtmaten anländer och jag tar ett bad för att varva ned och tänka igenom vad som egentligen hände på intervjun. Framstod jag som komplett galen? Eller bara speedad? Vi får se om 17 dagar!
Efter 5-10 minuter i badet börjar jag ta in omvärlden och hör dottern gny. På väldigt nära håll. Då kommer en ny tanke över mig. Varför står maken alltid precis utanför när jag ska slappna av....? Kanhända att han vill att jag ska snabba mig i min avkoppling så att han ska slippa ta hand om barnen? Eller är jag paranoid?
Jag ropar lite försiktigt, -Älskling! Var är du?
Han står nedanför trappen på röda mattan. Där står ingen, någonsin! Men man hörs bra därifrån upp till övervåningen.
Medan vattnet rinner ut, undrar jag varför jag klarar av att göra femtioelva saker samtidigt utan att bli galen när det uppenbarligen är övermäktigt, för någon som ätit chips i sängen hela dagen, att passa tre barn i 15 minuter.
Jag hörde min mammas röst eka i huvudet. Var den större människan, du har så hög kapacitet, lönlöst att klaga det går ändå inte att ändra någon, det blir bara tråkig stämning osv osv.
Ibland känns det lite orättvist att bara för att man kan tåla saker bättre alltid ska vara den som drar kortaste strået. Här kanske man ska flika in att jag älskar maken och att detta på intet sätt var tänkt att framställa honom som mindre vetande. Vem vet kanske det är jag som är korkad här och inte genomskådar det geniala i att framstå som handlingsförlamad inför tvätt, disk, matlagning och alla andra sysslor som hör till livet.....hemska tanke! Han är bara lat. Men det kommer han få betala för när jag ligger utsliten och dement på hemmet. Då får han komma och vända på mig så jag inte får maskar i liggsåren.
Jag hann också med en fundering kring utifall alla tankar som far igenom mitt huvud (jag associerar snabbt, på rätt sida om galenskapen) beror på att jag har fler synapser? När jag läste om hjärnans utveckling framkom att barns hjärnor har ett "fönster" på ca 2-3 år då alla synapser ska kopplas ihop och att detta grenverk blir större och mer intrikat om man i denna plastiska period får mycket positiva upplevelser av färg, ljud, beröring, ja kort sagt alla sinnens stimulans.
Har man negativa upplevelser, drabbas av sjukdom och får dåligt med input utvecklas kopplingarna sämre. Jag antar att jag har mina föräldrar och mormor att tacka för den tröttsamma mängd tankar, ideér och impulser jag har under en dag...Det vore dock trevligt med lite mer sömn bara så att jag kan vila hjärnan och slippa få Alzheimers vid 45! Det är stressande för en sexbarnsmamma med väldigt knasiga sömnmönster att höra hur viktigt det är med vila för hjärnan....Men som sagt, det blir den unge makens problem.
Det, och lite annat svammel om den lilla människan mot systemet, verklighetens folk, en massa nya ord jag inte gillar (typ ickevit, problematisera m.fl.) och att jag nog ska börja använda mer konjunktiv i tal och skrift, tänkte jag på innan badkaret var tomt.
Nu när jag sitter och skriver minns jag att nyhetssändningen gav mig en idé om ett forskningsområde som jag tror skulle passa mig och som kommer utforskas lite närmare under morgondagen; innan bokminglet på Östermalm. Och den glädjande nyheten att aktiestinsen kandiderar i kommunalvalet i Nässjö vid 98 års ålder.
Nu blir det lite meningslöst tv-tittande innan hjärnan kan återhämta sig för idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar