Jag rusade upp, hämtade brandsläckaren och försökte släcka. Lågorna försvann först men satte snabbt fart på grund av att det övertänt. Jag hängde ut duschslangen och tänkte att nu måste vi bara ut!
Alla väcks, jag är helt vild. Lämnar bebisen till grannarna och försöker få liv i de två tonåringarna som verkar tro att det är något skämt....De segar och gnuggar sig i ögonen. Maken ringer 112 och klär på pojkarna. Jag står utanför i underkläder och en jacka och tittar på brandkillarna med lilla T som jag hämtat från grannens bil.
Brandkillen undrar om det bara är jag och hon. - Nä säger jag , de sitter där inne....ska de det? säger jag och ger honom en menande blick...Nej det skulle de inte. De skulle ut ur huset precis som jag trodde.
Jag och barnen sitter i bilen och ser på när de släcker elden, bryter upp fasaden, sågar rakt in i huset. Allt jag tänker på är att vi lever. Att ha en översvämning i källaren är det lilla problemet. Jag är ganska nöjd med mig själv som vaknat och gjort allt rätt. Jag tänker inte fundera mer på vad som kunde ha hänt om jag inte vaknat. Lite irriterad är jag dock på att det som vanligt bara är jag som vaknar fast jag fortfarande är den som sover längst bort med stängd dörr.
Äldsta dottern får förmaningar i bilen om sina förbannade öronproppar hon sover med. Det är livsfarligt att stänga av sin enda kanal in i hjärnan när man sover. Och för den delen när man rör sig i Stockholmstrafiken. Jag hör hur jag går igång med mina gamla mantran.... Jag brukar faktiskt alltid säga åt mina inneboende att det ska vara fritt på golvet, inte slänga massa kläder omkring. Tänk om det börjar brinna, ni kommer snubbla och inte komma ut! De håller med om att jag faktiskt brukar säga just det. Hallen är också ett ställe jag brukar tjata om, vi har säkert 40-50 par skor i hallen. Oftast i en enda röra. Man måste kunna komma ut!
Jag lägger till att om det hade varit becksvart och rökfyllt, då hade vi inte överlevt bland all jävla bråte!
När jag skällt klart börjar det gå upp för mig att det kommer bli en massa mer jobb med huset nu. Det måste till enfasad, ny trall på terrassen, och kanske taket skadats. En ekonomisk kris tänker jag. Maken lugnar mig och säger att försäkringen kommer täcka detta. Vi betalar bara självrisk. Jamendåså, då släpper jag det.
Vi får gå in i huset när brandkåren är klara. Någon ska vara vaken. Någon blir jag och jag måste vakta så att det inte börjar brinna igen. Alla utom undertecknad och Edgar somnar om. Att bara sitta och stirra funkar inte, jag börjar städa köket. Känner väldigt lite för att gå upp på övervåningen, där det brann. Jag känner att jag nog aldrig vill vara på övre plan någonsin. Jag vill heller aldrig sova mer.
När maken vaknat och det är dags för mig att få lite sömn lägger jag mig i vardagsrummet. Jag minns inte att jag sov men han intygar detta. När jag vaknar har jag bestämt mig för att jag ska städa trappan. Jag ska återta mitt övre plan och inte få någon konstig nojja på grund av att det brunnit på vår takterras! Man måste bekämpa sig!
Jag städar mig uppför trappan. Vänjer mig vid att successivt komma närmare den plats jag inte har någon lust att vara på. Jag klarar mig hela vägen upp men jag tänker minsann INTE titta ut på terrassen. Det känns för överjävligt att se förödelsen. Jag städar vidare och tänker verkligen aldrig någonsin titta på terrassen igen i hela livet.
Fast så kan man ju inte göra, man måste ju ut där. Man måste återta det man förlorat. Samma sak som att trilla av en häst, man måste upp igen. Hellre förr än senare tänker jag och ställer mig och stirrar stint på den sönderbrunna trallen, min smälta vita plaststol från IKEA som jag älskar. Det saknas ett bord också märker jag. Det har försvunnit, hel och hållet. Jag räknar möblerna, ett , två, tre och en halv...det saknas tre och en halv vita plastmöbler och ett svart bord. Det ska jag komma ihåg att nämna för försäkringsbolaget. Terrassen är min igen. Jag ska köpa tre vita PS Vågö och tillhörande svart bord och sitta i kvällssolen någon gång 2015.
När natten kommer har det ännu ej gått 24 timmar sedan de släckte branden. Det känns lite läskigt att lägga sig, trots att vi nu har dubblerat antalet rökvarnare och inköpt två dubbelt så stora brandsläckare som monterats fast i huset.
Jag lägger handflatorna mot kaklet i badrummet, det är kallt, det brinner alltså inte inne i väggen. Jag tittar upp i vinden, ingen rök, inte ens rökdoft. Gott. Jag lägger mig och somnar omedelbart. Helt utmattad.
Dagarna som följer fylls av besök från försäkringsbolag, byggare, fukt- och ventilationskille samt en rivare. Jag pekar och visar var vattnet runnit i huset. De nickar och bekräftar, mycket vatten är det.
Det hus som för en vecka sedan skulle fotas och säljas i sitt färdigrenoverade skick kommer nu vara en byggarbetsplats i minst tre men kanske också sex månader. De kommer veta mer så snart de börjar riva. Vi handlar stor bukett till grannarna som räddade os, jag fäller en tår när vi kramas. Jag ska inte tänka på vad som kunde ha hänt. På kortet står att om de någonsin skulle behöva någonting, vad som helst så ring mig...eller maken. Det känns lite fjuttigt, men min bror som är brandman säger att de bara gjorde vad de måste. Såklart men så känns det inte för mig, jag har allt på grund av dem och den lilla lilla slant de fick kan inte på något som helst sätt väga upp för den stora tacksamhet jag känner för att de älskar fotboll och just kom hem från det 03.30 när mitt hus stod och brann i helgen.
Jag är ganska matt. Det har hänt för mycket på sistone. Jag orkar inte ta in all information utan börjar städa ur hallen som ska saneras och förbereda ny kall vid källaringången. Jag lever, mina sex barn och man lever och nu ska jag städa, städa, städa och städa. Två av döttrarna ska resa till Spanien snart. de ska ta med sig en brandvarnare har de lovat mig och inte kasta saker på golvet innanför dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar