torsdag 24 juli 2014

Det är mycket nu...




Först badade killarna själva, det gick vilt till. Sen fick Tylla komma i för svalkans skull. Det gick jättebra tills hon halkade och hamnade på rygg. Men innan jag hjälpte henne upp tog jag en bild...vilken mamma! (det var inte så djupt, hon hade ansiktet ovan vattnet) 


På årets varmaste dag måste jag stanna hemma i huset på grund av att rivningskillarna ska komma och jobba. Norge hotas av terrordåd från hemvändande militanta islamister som krigat i Syrien, Gaza, Nigeria och en himla massa andra länder i världen brinner. Det ger ju mina bekymmer ett löjets skimmer kan man säga. 
Jag vågar mig på lite vardagsreflektioner ändå...

På grund av branden i början av sommaren ska nu hela hallen, delar av fasaden, källartrappen och uteplatsen ovanpå hallen rivas och byggas om. Det är ett projekt som väntas pågå 3-6 månader. Ganska oprecist. Att ha norra Europas största hall var bra fram till nu. Nu är den inplastad och full av spik, damm och farliga elgrejer. Det gör mitt liv betydligt jobbigare. Att sen ha mycket intresserade barn som vill sitta mitt i och se på de svettande jobbarkillarna, fråga frågor, bråka och kräva chokladbollar, det ger detta äventyr en extra dimension.

Jag försöker mellan vattenpauser, kaffekokande och chokladbollsrullande höra vad sjutton som händer i Norge. Jag tyckte att flygplanskatastrofen i Ukraina mer än väl täckte eländet i vår del av världen. Nu ska man alltså spränga i vårt närmaste grannland!?! Jag blir så fruktansvärt uppgiven.

Jag försöker med livet som insats få barnen att lugna ned sig, , sluta retas, inte välta Tylla, att sluta prata skallen i bitar på jobbkillarna, dricka vatten och varför inte svalka sig i lilla poolen en stund?

Chokladbollar rullas i hettan men då saknas kokos att rulla dem i. Min fantastiske granne Dan åker och handlar åt mig, jag beställer mjölk också så att inte O´boypanik utbryter senare.

Jag svettas ymnigt och känner för att bara packa ihop hela byken och dra till stranden. Men det totala kaoset gör att jag inte kan packa ihop mig och dra. Öppna dörrar överallt, en rymmare i pojkform modell snabb finns att hålla reda på och livsfarliga verktyg överallt. Jag får stanna hemma. 

Min farbror kommer förbi och hälsar på en kortis, han får en nektarin från mitt älskade träd och åker sedan iväg. Därefter bestämmer jag mig för att det räcker. Vi får gå in och se på tv i vardagsrummet; som har en balkongdörr. Det får bli vår entré närmaste tiden. 

Ett kök i oordning

Lilla Tylla är nu så trött och varm att jag måste få henne i sömn. Jag går mot köket och ser i vilket ofantligt dåligt städskick det är efter alla vatten- och kaffepauser och chokladbollsrullande. Jag tänker att det kan inte hjälpas. Hade jag försökt hålla undan där kanske det hade slutat med ett brustet kärl i skallen.

Som tack för kaffet...
Jag får ihop en vällingflaska till Tylla, då kräks hon ned mina brallor. Av med dem och även den genomsvettiga tröjan. Jag matar bebisen och precis när hon somnar ringer telefonen. Den ligger för långt bort. Jag tänker att jag får låta bli att svara, det är säkert nån försäljare, det har varit mycket sånt på sistone. Jag orkar inte vara vänlig och säga tack men nej tack.

Jag får ned lillan i sängen och hon sover sött. Jag kollar telefonen. Det var min farbror. Jag ringer upp, han ville bara säga att den nektarin han fått var den godaste han ätit i hela sitt liv! Då blir jag så glad ända in i själen. Så gullig han är, att ringa bara för det och jag som var så egoistisk att jag inte ens svarade!

Jag börjar skriva detta och lyssna på ekot, för att höra om något hänt i Norge. Gallskrik från övervåningen, 20 minuter fick vi men köket och lite blogg hann jag med. killarna håller sig lugna än så länge. Sista biten skriver jag med Tylla hängande med sina bastanta 10,5 kilo över vänster handled sittandes i underkläderna. Jag måste avrunda således.

Jag tänker beställa hämtmat ikväll. Jag ska duscha väldigt kallt. Jag ska vara tacksam att jag inte bor i Syrien, Nigeria, Irak, Kongo, Surinam, Ukraina och kanske 100 länder till. Jag undrar vad som händer framöver...10000 personer hos Migrationsverket har ingenstans att bo. 80000 till beräknas komma under året, om inte mer elände bryter ut i religionens namn...vad ska hända i de länder ingen vill vara kvar i? Hur ska vi klara detta i väst? Varför åker man självmant till krig när man bor i Sverige och varför kommer man tillbaka och vill bomba? Vilket virrigt blogginlägg, jag vet varken fram eller bak längre, längtar bort...

Tidigare brukade jag skämta om att om jag klarar av min man och de sex barnen utan att bli galen kan de skicka mig till Mellanöstern för att mäkla fred....Det tar jag tillbaka. Jag känner för att stanna här och aldrig sätta min fot utanför Europa igen. På radion hör jag hur en reporter, med en anklagande ton, frågar en expert om hur vi kunnat missräkna flyktingantalet så kapitalt??

Så vitt jag vet har vi inte kunnat bygga bostäder så det räcker ens till vår egen befolkning...hur ska man kunna föbereda sig på att hela Afrika ska explodera?? Eller det kanske man skulle ha kunnat förutse, det har ju varit tråkigt där så länge jag kan minnas och värre verkar det bli.
Vad gör resten av Europa?  Och för all del måste det väl till en demokratisk rörelse i de länder alla flyr ifrån, eller är det kört? 

Hörde hans Rosling föreläsa en gång på läkarutbildningen...han sa att vi har landyta nog att ta emot alla människor i Tanzania om det krävs...mm kanske det men då måste vi börja bygga nu.


Enda möjliga lunchen en dag som denna.



En mamma på gränsen till nervsammanbrott

#världenbrinner #jagsjälvantändersnart #norge #värmebölja #ensammedbarnen #renovering #eskapist #imorgonblirdetstranden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar