Semester för helvette

Pyssel med barnen under ihärdigt sjungande av Kung Luies låt i djungelboken.

Vi har landat fysiskt, inte mentalt. När jag reste skrev jag på ett inlägg i huvudet...det skulle röra vedermödorna med att resa tillsammans med många barn, brottas med sina föräldrar och så vidare. Det kommer det också göra men då anade jag inte det dramatiska slutet. Jag är delvis utvilad men kan inte låta bli att önska mig en resa ensam med maken om så bara några dagar...

Medan jag börjar skriva lyssnar jag på P1, det är ju ganska dramatiskt just nu i världen och Sverige. Vädret är också dramatiskt vilket ju bidrager till dramatiken i Sverige med bränder. Min bror som är brandman hade jobbat 72 timmar i sträck igår. 

Jag gillar planering. Jag är ekonomisk. Jag är optimist. Jag jag jag jag jag. Jag känner också mig själv och har lärt mig inse när jag ska släppa taget om organisationen.

Tanken var initialt att vi alla skulle åka taxi till Arlanda. Taxibolag ringdes, många kunde inte erbjuda färd med säkra platser åt småbarnen. Ett bolag kunde det nästan och bokades. Till ett rimligt pris som sedan korrigerades uppåt 500 kronor för att personen bokat fel. Häpp!

Dagen innan avfärd kläcker 17-åringen idén att hon ska åka pendel, hon har gjort det innan. Detta skulle resultera i lägre pris och inte medföra större mankemang för henne. Då drog jag mig ur. Jag tvådde mina händer. Jag försökte förvissa mig om att hon visste vad hon gjorde men jag var bara larvig tydligen. Maken fixade parkering på flygplatsen och jag lät det vara bra så.

På resdagen skjutsar jag dottern till pendeltågstationen i god tid. Med i bilen fanns de tre små, tanken är att de skulle tas ur huset så att maken skule kunna ordna det sista. Tanken var INTE att de alla skulle somna, det skulle de göra på planet. Nåväl, sovande barn är snälla barn (tills de vaknar med nackspärr av den förfärliga vinkeln på bilbarnstolens nackstöd, jag måste rita en ny modell någon gång snart!).
Jag åker hem, vi packar bilen, allt är klart. Våra fantastiska grannar ska sköta blommor och post under resan. Ett uppdrag som i denna värmebölja kräver sin man och kvinna!

Vi är i god tid, jag är nästan helt lugn. Efter tio minuter i bilen deklarerar dotter nummer två att hon är jättehungrig. Hon har inte ätit frukost. Klockan är nu kvart i tre ungefär. Jag samråder med maken, finns tid? Tid finns precis för ett drive thrubesök. 
Där har jag lärt mig att på skärmen läsa av allt de skriver. på detta sätt undviker man de värsta missarna. Jag är också alltid noga förberedd i menyvalen och är kort och koncis när jag levererar den. Kö men vi har fortfarande tid.

När vi närmar oss målet ringer dottern............maken säger "sväng av här!". Hon har hamnat fel. Hjärtat dunkar, oron stiger men barnen sover. Bilen håller för sju personer sedan blir det väldigt trångt och eventuellt olagligt. Nöden har ingen lag. Jag kör mot Rosersberg. Hon lallar runt med hörlurar, oberörd av min panik. Hon kläms in, får lagom mycket skäll (en blandning av vad-var-det- jag-sa? och påminnelser om senaste två resorna till Paris respektive London) för att inte förstöra stämningen och vi kör vidare.

Packningen hade gått bra och vi hade bara fyra väskor att checka in. Det är knökfullt i terminalen. Massor med människor vill resa bort tydligen i en historisk värmebölja...Två döttrar tar kommandot, jag hittar inte resehandlingarna och mindre kaos utbryter. Det verkar som om vi ska checka in själva och mannen ombesörjer detta. fyra väskor, inga problem. Vi köar i två grupper och jag springer fram och tillbaka när barnen kallar.
Vi tar oss igenom säkerhetskontrollen och då pustar jag ut lite. 
Jag får en hel del glirningar om hur jag inte har koll och hur mycket de reser och att de vet allt. (Jag orkar inte påpeka felåkningen till Rosersberg, man vill ju inte förstöra stämningen..)

Sällskapet delas upp, några är nyvakna och måste pysslas om, andra ska köpa färdkost eller böcker. Jag ställer mig i den 15 meter långa toalettkön för att byta på lilla miraklet.

Där står jag ganska länge tills en städerska på knackig svenska förklarar att skötbordet finns på handikapp- (eller heter det funktionsnedsättnings-) toaletten...Aha! Vad bra, då kan jag gå till den dörren. Där är ingen kö men väl låst. Där står jag ett bra tag tills en vänlig amerikansk turist upplyser om att hon fått samma information och att det var dead end så att säga. Inget skötbord där utan man ska gå rakt förbi kön till damtoan (eller HEN-toan...?) och längst in finns ett skötbord man icke behöver köa för.

Hon har bajsat mycket och jag måste byta även kläder på underverket. Jag slutför uppdraget och möter resten av familjen i gaten. De är glada, jag är svettig.

Nu en utvikning:

Folk gör de knäppaste saker med sig själva. De tar droger, detoxar och RÖKER! Varför i himmelens namn röker människor?? Rökning i sig är ju galet, men att frivilligt stå på kö, för att ihop med fullständigt okända människor stänga i sig i en fyra kvadratmeter stor rektangulär glasbur till allmän beskådan och röka sig. Det är ta mig fan obegripligt!

Tillbaka till MIG!:

De roar sig med att titta på rökarna rakt för över. Jag slappnar av lite. Detta kommer gå bra, vi är iallafall överens om att rökkammare är fantastiskt knasigt.

Vår flight ropas upp, vi sitter kvar in i det längsta (vana resenärer som vi är). Vid boardingkontrollanten tar det stopp. En kvinna upplyser myndigt om att jag gjort FEL! Jag har inte checkat in vagnen. Barnen tittar menande på mig, ATT JAG SKA VARA SÅ PINSAM OCH ALLTID GÖRA FEL!?! Jag ber först om ursäkt och säger att jag inte visste, det stod inget på biljetten. (Den där vi klart och tydligt deklarerat att vi flyger med fem barn och en INFANT) men hon ger sig inte, hon fortsätter vässa mot en utarbetad mamma som försöker förklara..."Det är OK nu men jag gör det inte IGEN!"

Där. Där kliver hon över linjen, den knivskarpa linjen mellan att vara en serviceminded anställd till att vara en småhitler. Jag säger "Det blir ingen mer gång" och "grattis till att ha fått dagens otrevligaste personlighet" och går därifrån. Jag vägrar boarda hos henne. Jag tar andra kön. Resten av familjen skäms och står kvar,  jag struntar fullständigt i det. Med älsklingspluttan på armen, handbagaget på ryggen fäller jag med ena handen och en fot ihop paraplyvagnen och med ett ryck lyfter jag även den igenom korridoren som leder mot flygplanet. 
Jag träffar min familj i kön, de gnäller och klagar. Jag är iskallt tyst.

Vid flygplansdörren hör jag den irriterande kvinnans röst bakom mig, "lämna vagnen där",  ropar hon efter mig. Jag bara släpper handtaget och fortsätter gå. Min familj är nu lite tystare. De vet. Den välkomnande flygvärdinnan frågar inte efter min biljett, hon frågar om jag behöver något....
Hon föreslår vatten. Jag tittar på henne. Nej tack. Vatten är inte vad jag behöver, men jag uppskattar gesten.

Flygningen går bra, inga incidenter som ej kunnat förutses, en bytning till på den mikroskopiska toan som av oklar anledning har skötbordet lagt på tvären...

En liten pojke hur gullig som helst...

I Frankrike går allt ganska bra, min mamma ställer storartat upp med markservice. Jag vilar så gott det går. Men nätterna, de är ingen lek. De tre små sover oroligt och nästan varje morgon vaknar vi fem i sängen. 

Men jag ska inte klaga, det finns värre saker i världen. Det ser vi på CNN. Det är Ebola, Gaza, skogsbränder i Sala och judehat i Malmö. 

En dotter ska stanna en vecka efter att vi åkt. Hon ska få åka till Biarritz och Bilbao med mina föräldrar. Guggenheim minsann. 

Vi åker hem sent en måndag. Vi har mer packning hem. Vi kommer landa mycket sent och jag har lite ont i magen av stressen inför resan. Det är semestertider i Frankrike och trafiken kan vara svår.

Allt går emellertid bra och alla sköter sig (sover) i bilen. Jag möter en vän som bor i Frankrike, jag visste att vi skulle ses men hade glömt det av all rotation.
Vi småpratar i kön. Hon ser sval och vacker ut. Jag är kletig och ful. Hon erbjuder att hjälpa jag avböjer. Vill helst inte dela med mig av mitt kaos IRL. Barnen påminner mig att checka in vagnen denna gång och inte snäsa mot personalen så vi blir nekade resan. 
Flygplatsen är tråkig och liten, vi checkar in men får minsann behålla vagnen...morr morr morr. 

Vid säkerhetskontrollen strular det. Vätskor, datorer, ipads...maken har packat ned, jag undrar varför men går inte vidare i mina frågor. Man vill ju inte förstöra stämningen. Jag fäller ihop vagnen (enhandsfattningen igen, och lyfter den upp på bandet. Dotter glad balanserar på andra armen). 
Lille Edgar trycker sig mot mitt ben, ganska försiktigt men jag tittar ned. Han ser rädd ut. Säger inget, men det är något fel. 
Jag böjer mig ned för att fråga närmare men han är tyst. Panik i ögonen. Har du ont? Är du rädd? Varför säger du inte????
KAN DU INTE ANDAS??? Har du satt i halsen? Han skakar på huvudet men nickar att han inte kan andas!

Jag kastar över lillan till säkerhetsvakten utan att blinka. Försöker öppna hans mun och få ut eventuellt objekt. Maken fattar galoppen, lyfter honom, bankar mellan skulderbladen men inget händer! 

Då ropar jag på franska, Il respire pas! Médicin!!

Jag försöker återigen öppna hans mun, genom skallen rusar alla tankar på vad jag ska göra. Hitta främmande föremål, banka, vända på honom, Heimlich, blåsa ned, suga upp eller i värsta fall....koniotomi. (Jag har aldrig sett det göras, bara läst,  men måste jag så tvekar jag inte på mitt eget barn. Stämbanden får ryka, livet är viktigare!). Ett paramedicinskt team dyker upp men då har jag redan fått ungen att andas, jag vet inte hur men han skriker och då är faran över. Luft kan passera.

Jag lyfter honom och frågar vad som hänt. Storebror har slagit honom på halsen.
Då blir jag orolig igen. För har slaget varit kraftigt skulle teoretiskt sett något ha gått sönder vilket innebär svullnad och nya andningsbesvär. Jag ropar nu till tjejerna att leta reda på min vän för jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad svullnad heter på franska...Gonfler någonting, och strupe....gorge???

Ena dottern letar, den andra som nog inte förstår allvaret skäms. Det visar sig att sjuksköterskan är mycket duktig på engelska och jag förklarar min oro. Han är helt med på noterna och ungen blir ordentligt undersökt. Om inget tillstöter närmaste timmarna är allt bra. 

Nu har jag alltså även krälat på golvet på en flygplats med panik, skrikit på engelska och franska och burit mig åt. Superpinsamt.

Jag sitter tom och tyst i väntan på boarding. Inget mer kan hända nu, jo planet kan ju störta men det kanske bara är en befrielse....
Jag och maken tittar på varandra i samförstånd. Det blir bilsemester nästa år, då kan man ha mer kontroll.

Flygningen går bra, alla har förstått att nu är ingen bra tid att tjafsa. Jag tittar ofta på Edgar, om han skulle få kräktendenser eller något. Vad skulle jag göra i så fall...vad kan man göra med en unge som slutar andas 10000 meter upp i luften i ett plan...Jag funderar nu allvarligt på att om jag flyger någonsin mer i mitt liv, smuggla med mig ett skalpellblad bland mynten så det kommer genom röntgen. Jag ska se till att lära mig utföra en koniotomi också (och om Patrik skulle läsa detta så vet jag att det inte är så bra att göra just detta men vaffan, jag hade mammapanik och ingen sjukvårdsutrustning;)). Just in case.

Lite mer strul avslutningsvis med bil och parkering men i skuggan av detta bleknar det. Vi lever, det är skitvarmt (fuktsnubbarna har installerat värmefläkt i huset för att avfukta!?!) och långt till nästa resa.

Tack för resan mamma, jag älskar dig! Jag blir kanske akutläkare istället för psykiater, jag är bäst under press. Tack Camilla och Danne för huspassning, mina blommor har aldrig mått bättre, värmebölja och allt!! Och avslutningsvis, 
Vive la France!

Hur många år till ska det finnas pris i Franc?

#resa #norwegian #bordeaux #heta #panik #coniotomi #semester #kaos #varförhänderalltmig