 |
| Två av mina älskade barn, bäst dagtid...Snart dags för synundersökning kanske. |
Denna vecka endast tre barn i hemmet. För övrigt brukar de tre äldsta ej bjuda några nattliga svårigheter så ofta. Fast det händer. Då handlar det ibland om att de inte kunnat somna och vill väcka mig för att berätta detta(?) eller att den näst yngsta låst efter sig när hon varit på kalas så att den äldsta (som verkar ha tappat förmågan till nyckelanvändning) blivit utelåst och måste ringa på tills jag vaknar. Men annars är det ganska lugnt på den fronten. (Jag använder ordet front här för det beskriver liksom läget. jag har ett sexfrontskrig här...svårt att vinna)
De tre minsta däremot. De kan konsten att liva upp en natt som slår alla mina tidigare erfarenheter. Deras antal (barnens) gör det vissa dagar/nätter rätt påfrestande för min kropp och psyke.
Nu jobbade maken återigen sent 24.00 och läggning av barn medelst en kropp är svårligen utförd. Jag tänkte att jag slår två flugor i en smäll och packar bilen full med barn och drar lagom långt bort och äter på en drive thru...då blir alla mätta, slåss ej och somnar snabbt. När klockan är fem sover tyvärr alla tre, maten har ej hunnit inhandlas. OK jag är flexibel och vänder hem. Glad att slippa ge dem mat jag egentligen inte är någon varm anhängare av. Jag planerar flytande kost i termos utifall att de vaknar hungriga senare.
När jag kommer hem flyttas de, i en på förhand bestämd och beprövad ordning, från bil till säng och ryggen får mer än den förtjänar.
Två av tre gick bra. Lilla T vaknar som siste man ur bilen men hon är så lätt att ha att göra med så det var bara trevligt. Vi leker lite och försöker få ut katten från under sängen där hon helst håller till just nu. Efter cirka en och en halv timme vaknar tyvärr E med gråt och skrik så jag måste snabbt ta till O´boyen för att inte väcka F. Vi flyttar oss ned till vardagsrummet. Behörigt avstånd.
Vid pass halv tio får jag båda att somna och jag pustar ut lite. Skriver en aning och städar i köket. Då hör jag ett brak, skrik och fötter i trappan. F har vaknat och är hungrig och sugen på att gulla med katten. Jag kastar mig över den resterande chokladmjölken och han kan somna om.
Nu är det dags för mig att sova. Då kommer maken hem, katten vaknar till liv och bestämmer sig för att testa hållbarheten på vår inredning. Jag försöker resonera med henne och visar på nya fina klösbrädan...dålig compliance (finare läkarord man kan använda för att låta insatt och smart, på utrikiska dessutom som betyder följsamhet....hajjar ni vad jag kan!?!).
Vi pratar lite och sen somnar vi. Edgar vaknar vid tre och slåss, mardröm säkert, mer O´boy. Fnattar runt mellan olika sängar för att undvika att alla vaknar. Tylla får en välling för hon sover lätt och väcks av oljudet. Edgar somnar till slut på min arm men då har han nog hållit igång minst en timme, kanske mer. Vid fem ungefär hör jag en dörr smällas igen och jag flyger upp. Frank kanske bestämt sig för att gå till dagis eller något...
Nej då, han har gjort frukost deklarerar han tydligt och vill nu se film. Han har också försökt lyfta ned katten från spiselkransen. Han är superduperpigg och jag kan inte tro att han ska kunna somna. Jag frågar om han tror att han vågar sitta själv en stund. och det kan han. Han har ju katten säger han.
Själv är jag så trött efter alla nätter med dålig sömn att jag nästan vill kräkas. Han ska se film på iPaden men den är urladdad....Jag vet att maken haft den med sig till jobbet och börjar rota i hans gigantiska väska där jag finner gamla snusdosor, matlådor, kläder och annat jox. Till slut ger jag upp, ropar så tyst jag kan till honom och frågar var den är... han vet inte...kanske glömd på jobbet? OK jag tänker nytt fast hjärnan vimsar. Datorn, han får se något på datorn. Hitta, koppla in och sen i säng.
Vid sex vaknar T och jag ropar till maken att nu är det hans tur för jag är inte människa längre. Han kommer i sin onepiece och jag bara älskar honom. För påklädd betyder att han kommer gå upp. Han tänker ta över! ÅÅÅÅÅÅ underbart. Nästa tanke som slår mig att jag kanske är död. Jag drömmer. Men nej, värken i ryggen är kvar. Jag lever.
Detta betyder att maken är rädd. Han har nog sett att jag går på mitt yttersta och bestämt sig för att det går bra att sova vidare i soffan, för det är det han gör nämligen. Det vet jag för när snickarna kom vid sju var det JAG som fick ropa och se till att han öppnade dörren. Så, min natt. Ganska illa, den kvalar in i min Book of horrornights topp 5.
Ikväll jobbar maken sista natten för denna gång och min älskade mor kommer till middagen och hjälper med läggningen. Det kommer bli superbra.
Nu sover snuttan och jag laddar mentalt för hämtning klockan tre och det faktum att dagis är stängt imorgon....men då är vi två om detta. Mycket enklare.
 |
| Jag är ingen shoppare direkt, vill bort från konsumtionssamhället men...jag har märkt att jag köper böcker online...eskapist? Javisst! |
Jo en sista grej, på grund av nattens eskapader var vi lite möra och sena imorse. Då ringde jag till förskolan för att höra om det var OK att vi kom en halvtimme sent. De skulle på promenad eller något men, de samråder lite och säger javisst, det går bra. Vi kan gå ut imorgon. TÄNK ER! De planerar om för vår skull. Det är stort det. Flexibilitet, omtanke och empati. Jag eller rättare sagt vi älskar er Ammi och Daniella, ni gör min vardag så mycket enklare (och såklart barnens så mycket roligare).
Kram på er!
Imorgon kommer nog bloggen röra godhet tror jag. Det känns så...eller kanske det faktum att min förort är på glid...eller att jag är satans jävla trött på renoveringar eller att folk som bosatt sig på en ö inte ska gnälla på att det inte finns en bro...eller att vetenskap ska få mer utrymme i politiken...eller pressen att duga som jag känner när man blir uppmanad av en av sina bästa vänninnor att skriva om detta;).....ja det finns en hel del att fundera på när man inte får ro i kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar