Pinsamma mamman

Jag älskar dessa svampar. Det är så synd att de är oätliga.

Jag är pinsam. Det har mina barn talat om för mig många gånger. Och så är jag barnslig. Jag håller inte helt med. Jag är som jag alltid varit. Just nu är jag extra pinsam och hemsk för att jag bloggar. Barnen vågar knappt låta sig fotograferas längre av rädsla för vad jag ska skriva eller lägga upp på nätet. 

Jag läste lite om hur man håller en god ton på sin mammablogg. Vad som är PK och OK att lägga upp om sina barn. Man skulle tänka på att vad som skrevs kan sparas i oändliga tider och ligga barnen till last. Jag hoppas att jag inte skriver sådant som får dem att framstå i så dålig dager att de ska plågas till döddagar. Jag hoppas att folk är kloka nog att förstå att mina barn inte är onda och odugliga latmaskar utan bara helt vanliga egocentrerade barn, precis som vi alla är eller har varit. Maken....han är ett kapitel för sig. Jag väntar fortfarande med spänning på hans motblogg. Kanske jag lär mig något om mig själv av den (om den någonsin blir skriven)!?!

Nåväl. Jag är så pinsam att jag idag var förbjuden att vara i mitt eget hem. 17-åringen hade frukost för 10 kompisar och hon ville ha huset för sig själv. Jag hade efter mycket tvekan gått med på detta. Jag är lite rädd för hennes sura sätt, som kan hålla i sig...Det visade sig dock att maken jobbade sent kvällen innan och jobbade ännu senare idag så honom fick hon inte kasta ut av naturliga skäl. I sista stund fick hon veta att de två yngre systrarna hade studiedag...hahahaha så det var alltså två otäcka systrar och en styvfar hemma ändå. 

Hon hade ordnat jättefint, lånat porslin från sin pappa och min mamma utöver det som fanns här. Städat hela undervåningen hade hon också gjort. Jag var helt desorienterad i morse av all ordning. 
Jag undrade om det inte kunde vara OK att jag och Tylla ändå var hemma och höll oss på övervåningen nu när huset ändå var nästan fullt. En målare skulle ju också komma för att ja just det, måla!
OK sa hon för hon behövde lite hjälp...kunde jag möjligen leta fram och stryka 3 meter vit linneduk och göra scones...? Hrmpf! Jo det kan jag göra. För jag gillar hennes initiativ och känner igen mig. När gästerna väl kommit hälsade jag och gick sedan ut på promenad. 

När frukosten var över fick jag köra två diskmaskiner, plocka disk, rädda stenbänken från fuktfläckar, ta hand om ett krossat glas, tömma sopor och kasta den hallonfläckade kritvita linneduken i tvätten...bland annat. Oh my god vad självständig hon är den lilla donnan. Jag ser verkligen fram emot hennes bjudningar i egna lyan. Jag tänker lägga tepåsen i blomkrukan om jag får tillfälle och ställa rödvinsglaset på toaletten!;)

Jag konstaterade glatt att jag inte var så himla pinsam ändå att jag inte kan hjälpa till. Vad gäller barnsligheten består den väl i att jag gillar i stort sett samma saker som när jag var liten. Sjunga högt i duschen, bilen, på promenaden (ihop med barn inte ensam, då skriver någon ett vårdintyg på en) och gå utan strumpor större delen av året. Jag föredrar Dajm före 85% mörk choklad, gillar inte rödvin vidare värst utan dricker hellre livsfarlig Fanta...glufsar i mig ostbågar och gömmer godis till mig själv. 

Jag hörde Fredrik Lindström skämta någon gång om att han hela tiden är rädd att bli påkommen med att leka vuxen. Lite sanning ligger det i detta. Man blir ju inte vuxen riktigt, man blir bara tröttare och bekvämare. Jag vill gärna göra spexiga roliga saker men jag har inte orken. 

Nu när maken jobbar på "fel tider" är jag mycket ensam med barnen. Då släpper jag lite på alla måsten, blir lite ovuxen. Det blir ogörligt annars. Jag gör lite dumheter också...
Edgar är svår att lägga, han vill inte sova. Han vill leka hela tiden. Igår när jag skulle natta honom spårade han ur helt och till slut drog jag täcket över huvudet och började låta som et spöke. Typ: Heeeej det ääääär spööööket som taaaalaaar. Det finns eeeen liiiiten pooojke som heteeer Edgar har jag hööört. Om inte haaan läggeeeeer sig snäääällt måste hajaaaaarna äta uuuuupp honooooom. Osv. Jag avslutade med att ge ifrån mig ett vrål (inte så läskigt) och kasta av mig täcket. (herregud, så jag beter mig!) Han blev skiträdd och kröp genast upp och lade sig på min arm.
DET ska man inte skriva i en instruktionsbok över hur man lägger barn. Ping Joanna! (Fast det funkar, man kanske kan kompensera med att spara till framtida KBT åt barnen?)
Det skapar med all säkerhet ångest, kan bidraga till sängvätning och vem vet kanske matvägran i sena tonår!?!

Ikväll nöjde jag mig med att släcka alla lampor i köket när han för femtioelfte gången vägrade komma upp och dessutom tömde hela förbannade legolådan med ett brak i parketten. Mycket långsamt fixade jag nattflaskan och gick ned i vardagsrummet (en halvtrappa från där jag stod) tog hans hand och fick med honom upp utan bråk. Han somnade hur bra som helst, ångesten verkade inte vara bestående. Jag tänker att jag talar till honom på ett språk han förstår. För rim och reson, det fattar han inte. 
Nu sover mina minsta tre hur fint som helst och jag har tid att röja upp efter 17-18-åringarna och skriva en snutt. All is good on planet earth.

Imorgon ska maken sova på dagen och återigen jobba på natten. Vi får se vad för djävulskap jag hittar på då. 

Jo, MR undersökningen avklarad. Det var ett tveksamt nöje. Att åka in i ett väldigt trångt rör med hörselkåpa på kan ge klaustrofobi även till den oklaustrofobe. Jag hade beslutat mig för att inte titta men jag är liksom en nyfiken typ...jag öppnade ena ögat och bligade. HERREGUD vad trååååååångt. Åh, jag kanske får panik! Jag kanske måste sparka och skrika? Jag kände hur jag ångrade mig så väldigt mycket, nu måste jag koncentrera mig på att tänka glada tankar. Jag får en hejdlös lust att skrika neeeej jag vill inte, jag låg obekvämt och vågar inte ändra läge. Det bara spritter i kroppen. Men jag ligger still. Det blåser på vänstra ögat, det börjar låta otäckt högt trots hörselskydden, ett bankande ljud. Det ska bara ta tio minuter och jag klarar av att fokusera på ett svalkande bad i Medelhavet. Fast då och då tänker jag att det vore olyckligt om jag måste sparka som en galning av panik.

Om en vecka vet vi svaret. Jag försäkrade mig om att de talar om allt de ser och försöker vara lite rolig (på röntgenläkarsätt) jag frågar om man får veta om "det syns något". MR-lab-teknikern var ej road. Jag antar att han inte gått kursen på KI.

Nu ska jag avsluta och gå ut och höra vad det är som händer i Missionskyrkan mitt över. Det låter som om de har ett blodsoffer eller något där. Skrikandes för full hals....

Lilla T har ännu inte börjat tycka att jag är skämmig. Å andra sidan stoppar hon pusslet i munnen...Söt är hon iallafall!

God night, don´t let the bed bugs bite!

#embarrasing #pinsam #panik #tveksammametoder #nattabarn #PK #småbarnsliv