Mamman: Tylla har senaste veckan uppnått utvecklingsstadiet klättra i trappor samt peta in sugnappen i nappflaskan. Ett utvecklingssteg i taget är jag kvinna nog för, men detta. För mycket för fort.
Tylla: Äntligen har jag hittat nya sätt att få lite skjuts i den där jag bor hos. Ni skulle se henne idag när hon trodde att jag höll på att somna med matflaskan och hon försökte se några rörliga bilder. Hon är såååå korkad. Jag har ju i smyg övat ett tag på att trycka in den där gummiaktiga proppen som hindrar maten från att komma i hög fart. Nu har jag äntligen kommit på hur man gör! Det blev ett fantastiskt resultat. Den såg hon inte komma! Hon låg där lugnt och glodde. Jag var tyst som en mus när jag vände flaskan upp och ned så den vita maten rann ut över hennes vita skjorta hon just satt på sig , det nybytta lakanet och vidare ned på golvet. Vilken effekt! Hon blev först förvånad av att det blev blött, sen uppgiven och slutligen blev det full fart när hon insåg att det var blött ända ned på golvet. Djupa suckar, kläd- och lakansbyte. Inget mer gloende på en lång stund.
Nej det är inte en spya, det är välling i nybäddad säng.
Mamman: Jag har märkt att hon lekt med sugproppen men inte insett vad som var i görningen. Nu funderar jag på om vällingperioden ska ta slut snart....det är bara det att hon äter så illa. Visst, en skiva falukorv fick hon i sig idag men jag vet inte...det är stökigt med maten.
Kanske vi måste köpa en grind till nu också för ingen, och då menar jag INGEN, kan komma ihåg att stänga dörren till trappan. Slöheten i detta gör att hon nu klättrar blixtfort uppför hela den och sedan tvättar händerna i toaletten. URK.
Tylla: Jag har övat i lilla trappan på att klättra. Målet har varit den långa, höga och riktigt utmanande trappan som jag aldrig får chansen att vara i mer än någon sekund innan den där mänskan kommer springande och säger en massa negationer. SÅÅÅÅÅÅ otidsenligt! Jag trodde vi hade lite mer koll på vad som är utvecklande för små individer som jag själv...Man slutar aldrig att förvånas över mänskligheten.
Nu hade jag chansen. En av de där som kom före mig till detta boende hade glömt (eller struntat i) att stänga dörren. Då tar man ju chansen. Hon den där jobbiga nejsägerskan (som tror att hon inte kan säga nej) såg inte när jag drog hon höll på och slamrade i ett annat rum med något hon kallar "slavgöra" och var lite på humör som man säger där jag kommer ifrån. Jag var snabb, jag tog innerspåret, den smalare delen av trappan, där det är som svårast för de stora men lättast för oss små. Och sen var jag uppe på Mount Horrible. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på då, jag hade inte räknat med att komma ända upp. Men snabbt såg jag en halvstängd dörr och drog slutsatsen att där då måste finnas något extra speciellt. Och mina antagningar var riktiga. Där fanns vätska. I en stor skål, precis i lagom höjd. Helt fantastiskt. Det luktade bekant också....jag känner igen det men kan inte riktigt komma på vad det är. Jag plaskade på en stund och försökte dricka lite men då kom hon på mig. Jag hade hört en stund innan att någon form av sökning pågick. Det ropades vad jag antar är deras namn på mig men de har helt missuppfattat allt. Jag heter Destiny, inte något annat Hur kan de ta så fel? I efternamn Yougetwhatyoudeserve. Men på det hela taget är jag ändå nöjd med dagen. Den där sladdriga kvinnan har fått röra på sig. Hon klagar ju på det, att hon aldrig får det på grund av oss mindre här, och han den med skägg. Men jag gör min del tycker jag, hon är väldigt otacksam.
Mamman: Man kunde ju tycka att jag som har många barn borde ha förutsett allt detta, visst jag har ju sett tecknen men hoppet är ju det sista som överger människan. Det är mitt öde att ha det så här, lurad av alla och alltid steget efter. Jag kanske till och med har för många barn? Det är därför jag inget minns, min hjärna är helt blockerad av alla olika saker omkring och kanske det är därför jag ibland när jag ser små bebisar tror att jag vill ha ännu fler barn? Jag minns liksom inte hur mycket jobb det är.
The child has left the shoes...
Åh, som mamma brukar säga: De ger mig tillbaka för mina synder. Dvs det jag gjorde henne som barn. Men allvarligt, så här jobbig kan jag inte ha varit! Inte ens när jag pinkade i Monkans skor eller stoppade munnen full med levande sniglar i Spanien. Va mamma? Det kan inte vara möjligt att jag måste utstå allt det sex gånger om!!!
Nyårssoppa utan snö, spylik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar