Astrid och jag

Min salvia lever och frodas

Länge trodde jag att jag var Pippi Långstrump. Jag växte upp med henne. Och Kajsa Kavat, Emil och Elsa Beskows böcker. På slutet lästes också, den av mina föräldrar förhatliga boken Lotta i Hallonberg, som jag älskade sanslöst mycket. När jag kunde läsa själv slukade jag Ronja, Mio min Mio och läste första sidan i Bröderna Lejonhjärta, sedan bröt jag ihop. Det var för sorgligt. Jag läste aldrig mer en rad i den men har sett brottstycken av filmen. Jag läser och har tidigare läst Olles skidfärd, Emil och Lotta på Bråkmakargatan för mina barn. Lite Pippi har vi prövat också med det har inte riktigt passat mina barn, kanske jag varit för angelägen?

Nu sitter jag och ser dokumentären om Astrids liv och tiden kring kriget.
Jag mötte henne en gång, på Dalagatan, när min äldsta dotter var som galnast (kring året). Jag gjorde stort spektakel av att ungen mitt på övergångsstället bestämde sig för att häva sig ur vagnen. Totalt livsfarligt och jag skällde orimligt mycket på den lilla ungen. Jag blev så fruktansvärt rädd. Ungen fattade inget och Astrid tittade på mig. Inte förmanande men ändå. Jag kände att jag varit för arg. Jag skämdes men kunde inget göra, skället var utdelat. 

Några år senare nås man av dödsbudet. Jag var då mammaledig med tredje dottern, hon måste ha varit bara några månader. Vi satt alla i bilen, eller alla, jag och mina tre flickor. Jag åkte direkt och handlade en röd ros från oss var och styrde kosan mot Dalagatan. Kön ringlade lång. Där på gatan började jag gråta. Det fanns ju egentligen inte något sorgligt i att en gammal människa dog, men hon var ju lite speciell. Och när någon på detta sätt hållit en i handen hela livet, ja då känns det som om en del av en själv dör. Trösterikt dock att hennes gärning sannolikt kommer att leva för evigt. Även om vissa formuleringar kring han Söderhavskungen och hans undersåtar kommer raderas, diskuteras och rent av kriminalisera. 

Jag drog mig undan till trappen för att läsa lite om tvångssyndrom och OCD. Där kunde jag samtidigt lyssna efter Tylla som sov. Det tog mindre än en minut innan killarna skulle sitta på mig. Maken sov i vardagsrummet. HEEEEELT utmattad tydligen. HRMPFFFFFFF!

Nu när man ser en lite annan del av Astrid känner jag mig ännu närmare henne. Jag tycker om att se bilder från förr. Att begrunda vad som danat oss det är nyttigt. Hon berättar i ett brev att hon har det svårt, är ledsen men utan att vara olycklig. Gladast är det när hon skriver. Jag stod i duschen när jag kom på att skriva detta för jag känner så starkt för att skriva av mig. Min ventil. För tio minuter sedan hade jag noll energi. Var trött och arg över min situation med sjukdom och dålig markservice och det faktum att varje gång jag sätter mig vid datorn blir jag misstänkliggjord. Det låter som hårda ord men faktum är att jag har ingen egen tid. Jag stjäl den. På bekostnad av andra tydligen. Men utan att göra något kreativt dör jag (bildligt talat). Att inte få skriva av sig när man känner flödet i hjärnan slås på, hjärtat dunka och en bra slutpoäng, det är nästan olidlig. För jag vet att jag glömmer bort saker rätt var det är. Måste få skriva direkt. Jag har funderat på anteckningsbok med tillhörande penna i band runt halsen, jag börjar närma mig detta.

Svårt att förstå kanske för någon utan den glöden (här tänker jag närmast på min familj). Jag ska bli bättre på att värna om min rätt att ha en egen stund. För sanningen är att jag ägnar detta mindre än en timme åt gången, oftast när jag är ensam.  

Jag har planer på att skriva om hot, onämnbara saker som människors värde, politisk korrekthet och annat som jag tycker susar runt och stör mig. Men tiden att få ned detta, att reda ut begreppen och formulera sig kräver mer än en stulen stund i duschen. Jag ber att få återkomma i ärendet. I väntan på detta, se Astrid, om ni inte redan gjort det. Det är det bästa på mycket, mycket länge. 

Den här bilden kräver en förklaring. Det är soppan till nyårsmiddagen. Soppresterna på spaden ska jag fråga maken om, han sa nämligen att han räddat en slatt...Jag är inte rädd för baciller och så men man undrar ju lite..

Jag skriver med ena hjärnhalvan nu, andra diskuterar med barn och make...de ger mig verkligen ingen ro här idag och då har detta tagit knappt tio minuter. 

S U C K !