lördag 31 januari 2015

Tonårshelvete


Det är inte bara tonårsmörker här hemma. Ibland får man en hemmagjord semla också...


Känner du dig någonsin elektrisk av ilska?  Så att det nästan sprakar inom en. Har du blivit nästan blir galen av att någon skallar en rakt på näsan mitt i natten när man precis somnat om eller hoppar rakt upp på din underkäke när du ska ta på dem skorna? Överreagerar du någonsin när ljudet på TVn är dubbelt så hög som den behöver vara och ingen vill sänka samtidigt som ett spädbarn just har somnat.
Man tappar kontrollen, blir så arg att man tror att huvudet ska sprängas. Maktlösheten och förtvivlan över sin låsta situation som gör att man slänger igen dörren så hårt efter sig att man blir rädd att den ska lossna från sina fästen. 
Har ni argumenterat med någon ni älskar men som uppenbarligen verkar tycka att du är det fulaste, äckligaste och elakaste som går på denna jord...Har ni önskat att alla bara ska fara rakt åt helvete och lämna dig ifred så att man kan få göra de saker som roar dig och gör dig glad.
Känner du att minsta lilla ljud från ett tappat bestick får dig att bli så orimligt arg att du nästan vill slåss...? Har du på allvar oroat dig över att dina närmastes beteenden och krav på uppassning förkortar ditt liv. Någon? Ingen som vill kännas vid alla grottmänniskokänslor?


Jag vet mamma, det är mitt eget "fel". Jag vet också att jag inte ska skriva tråkiga saker om mina barn (eller maken)...men det tycker inte jag att jag gör heller. Jag skriver helt ärligt vad som händer här hemma. Det jag erbjuder mina läsare är min vardag genom mitt filter. Mitt filter av humor, tragik, hopplöshet och jävlaranamma. Barnen läser förstås inte heller så det är lite som att skrika i skogen. Ingen hör en ju då som bekant. 
Vad föranleder då detta inlägg? Lite av varje kan man säga. Delvis småbarnssituationen som bjuder på noll ostörd sömn sedan en tid och idel ljudterrorism dagtid. På det en släng av overkligt snorig förkylning och seg hosta dag som natt.

Tjejerna kom i fredags. Det är den vanliga ordningen, komma och åka på fredagar. Det utarbetades när de var små för att vi skulle inleda vår tid med en ledig dag. Jag känner att vi kanske ska omvärdera där. Hitta på en ny strategi för att få en klunga utmattade tonårstjejer med höga krav på fantastiskt fredagsmys på halsen efter hela veckan. Det är inte helt optimalt just nu.

Hur är då livet med tonåringarna, jo tack det är en kamp. De är egensinniga (jag vet att jag också är det) och felfria. Dessutom får de lära sig i sin internationella skola att debattera. Så de kan argumentera en till döds. Logik verkar höra universiteten till. Man får se framtiden an således.

De gillar visserligen att leka och delvis, mot betalning, passa sina småsyskon. Så lite "nytta" har jag av dem ibland. En begränsad tid såklart. Som man aldrig vet hur lång den är. Det beror oftast på hur småsyskonen sköter sig.
Inte ihop dock. De har svårt att ihop med övriga tonåringar samarbeta kring de små. De har egna utarbetade regler för barn. Inte mina kan jag försäkra. De är strängare, mer rigida och tål att ta en fight om ALLT!. I de situationer där jag skulle börja medla ser de inga problem med att strida för att få sin vilja igenom. Jag tänker då och då att det nog blir ordning på dem till slut, de kommer nog få otroligt välartade barn. 
  
Ibland, när jag tycker att de är för dogmatiska,  säger jag åt dem att det är mina regler som gäller. Jag förklarar att det i vissa lägen är både smidigare och mer förståndigt att medla, att kanske ge efter en tum för trivselns skull. 
Det tycker mina tonåringar är en totalt urblåst idé. Jag brukar säga att de ju är ovanligt lysande personer och jag ju uppfostrat dem precis så här. Genom att medla, avleda uppmärksamhet, ta nya tag för att hålla en trevlig ton. På detta sätt har jag utan att bli fullständigt galen orkat med de senaste 17,5 åren. 

Detta argument väger otroligt lätt. De anklagar mig för att inte veta någonting om hur man gör. De kan mycket bättre. De VET hur man uppfostrar barn!

Visst är det glädje också. Men det fördunklas av alla tråkigheter just nu. Mestadels osämja och mothugg känns det som. Bara en sådan sak som att maten inte passar alla någonsin. Det är så petigt och precist att det nästan är omöjligt att få till en middag som alla äter. Mycket arbetsamt.

Senaste åren (för det är det faktiskt om man tänker efter) har jag kämpat för att de ska hjälpa till med vissa saker här hemma automatiskt (att de ska se att det svämmar över av tvätt när de är sär nere och letar efter strumpr till exempel och då känna på sig att de kanske ska ta hand om SIN del av detta).


Mamma! Maaaammaaaa, har du sett mina jeans? Var lägger du alla mina grejer någonstans? Varför har du missfärgat ALLA mina klääääder? Här hemma är det ju ingen oordning!!!
Nä just det. Här hemma ÄR det ingen ordning!

Jag har nu begränsat mina krav till att de ska hålla reda på sitt rum och ta hand om sin tvätt. Det verkar vara lika svårt som att bestiga K2. Jag får ideligen höra att de redan har varit i tvättstugan och hämtat sin tvätt, inte alls har köksporslin på rummet och att badhanddukarna inte ligger i fuktiga högar på deras golv. Detta är lögn, förbannad lögn till och med. Varje vecka samma sak. Jag hotar med att sluta tvätta helt, dra in månadspeng osv osv. Inget av detta avskräcker. delvis eller förmodligen beroende på att jag sedan när jag genomför detta får ännu mer besvär med barn som vägrar tala med mig under flera veckor i protest...Mycket mycket tröttande.

Ibland, som idag, vill jag skriva av mig, för det blir lite lättare då. Men tyvärr märker jag bara att detta upprepar sig. Oändligen. Det suger kraften ur min utarbetade kropp. 

Jag har läst någonstans att barn är oförmögna till empati. Det hör liksom till. De ska bara tänka på sig själva. En eller två gånger om året tänker de på mig. Det är jul och födelsedag. Då ger de mig ofta små "biljetter" man kan få lösa in dem mot städning, massage eller barnpassning. Jag gör det aldrig. Jag kan inte hitta lapparna i röran.





Ser ni? Hur otätt det är i tappkranen...Så har det varit i minst ett halvår. Det är sådana saker som ska antecknas i min kalender. När något påtalades vara fel och sedan när/om det åtgärdats...

Men vad ska jag göra tänker jag nu när jag skriver. Jag kan inte plåga er mer med detta. Alla kommer börja läsa någon annan vardagsbloggande mammas bestyr med att måla naglar och göra ögonfransförlängningar i förorten. Ni kommer inte orka med den här kvinnan som skriver überlånga inlägg om situationen för mänskliga rättigheter i världen, jämställdhet i Förenade Arabemiraten och om sin överjävliga städ- och sovsituation.... eller, det är kanske inte samma målgrupp;) 
För er (och min skull) ska jag vara metodisk. Jag ska föra loggbok över detta. Jag hyser nämligen en väldigt hög tilltro till studier av sakernas tillstånd.

Om ni läst mitt inlägg på Stunder av lycka om LFHA-dieten (min egen) vet ni att jag en gång skulle dokumentera allt jag åt. Resultatet blev att jag knappt inmundigade något alls på slutet. Det var för jobbigt att skriva ned. Men jag tror ändå på detta i princip. Att skriva ned vad som händer/försigår/uträttas och så vidare. För att man ska få en realistisk bild av hur landet ligger. För jag är helt övertygad om att alla här hemma TROR att de hjälper till. Men tro, det kan man göra i kyrkan. I verkligheten ska man VETA vad man har att göra med och nu tas nästa steg i kampen om min mentala hälsa.

Jag ska skriva ned vad jag anser behöver utföras. Sen ska de bocka av när det är gjort. I en kalender. På så sätt får jag en överblick av vad jag redan anar. De gör ingenting. Inte utan att jag puttar på. Jag hoppas på detta sätt kunna överbevisa dem när de påstår att de hjälper till. Reslutatet ska vara kopplat till månadspeng och andra roliga saker de vill göra. 

Nu ska jag ta hand om en sur 4-åring som kastar lego mot mig. Mitt brott? jag har inte satt på Anny Bösch på stora TVn. Jag HAR däremot förklarat tio gånger för honom "ATT JAG INTE VET HUR MAN GÖR OCH SÅ FORT DIN PAPPA BEHAGAR VAKNA (HAN HAR NU SOVIT TVÅ TIMMAR SEDAN JAG GICK UPP OCH HAN BEHÖVDE INTE BYTA SÄNG TVÅ GÅNGER INATT) KOMMER HAN MED GLÄDJE KOPPLA IHOP DE ELEKTRISKA APPARATER SOM KRÄVS FÖR DETTA SAMT OMEDELBART FÖRSTÅ VAD DU VILL SE" OK???







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar