Foten i kläm?

På sniskan. Jag vilar ut en sekund...Skidskytte är inte vad det varit.


Nä, foten är inte i kläm. Hela jävla jag är i kläm. Den här grejen med att blogga kommer antagligen ur att jag fastnat mellan dörren och karmen, bildligt talat alltså. För ingen är väl lika rörlig än jag...Jag som med jämna mellanrum hånar folk som skriver om naglar med mera har funderat på om det inte är mig det är fel på. Kanske det är naglar man ska skriva om? Det verkar ju onekligen så av läsarantalet att döma. 

Jag funderar också på egenskapen att vara optimist. Det är nog det största helvetet på jorden. Att man varje morgon vaknar med känslan: Det blir säkert bra idag! Det kommer vända, alla kommer förstå att man måste hjälpa till och ingen vill väl på allvar vada omkring i skräp och dammråttor!?!
Men det har det aldrig blivit bra. Jag tjatar och gnatar här hemma. Filar på mina argument, hittar på motiverande "lekar" och strejkar titt som tätt. Tänk er en arbetsplats som drivs så av en chef. Säker konkurs väntar då.

Jag har i ärlighetens namn gett upp. Jag förväntar mig ingenting. Ingen hjälp kommer komma utan att jag larmar och bråkar och just nu känns larmandet och bråkandet som ett svart gift för min hjärna. Jag orkar inte ens skämta om det. Det är bara för tråkigt. 

Tylla ska få en förskoleplats snart. Jag fick is i hjärtat när detta blev bestämt. Tänk att det är dags snart att lämna ifrån mig henne. Fast efter några dagars betänkande känns det som helt rätt beslut. Hon har tröttnat på mig. Hon är vild och jag begränsar henne hela tiden. 
Min mamma sade att hon tyckte jag skulle ta chansen att återhämta mig...från vad tänkte jag först. Men nu har jag insett att det är just det jag behöver. Det känns som jag gått jour dygnet runt sedan hon föddes. Det är inte just hon som hållit på värst om nätterna, det ska gudarna veta, men detta att alltid vara på sin vakt. Det är slitsamt. Särskilt om man aldrig finner tid för just återhämtning.

Jag tänkte först att jag då skulle börja jobba varje dag i veckan men kom snart på att det ska jag minsann INTE!
För som det är nu har jag lätt panik över att jag aldrig hinner träna, jag hinner heller inte gå till sjukgymnasten som jag borde och att vila (dvs göra nästan ingenting) det tror jag aldrig jag har gjort. Jag har det inte i mig.

Så när lilla gosan börjar på dagis kommer jag INTE jobba mer, jag ska ägna mig åt mig själv ett tag. Att få ordning på ryggen och höften känns helt nödvändigt, även en optimist som jag inser att det på sikt kommer bli mycket värre om inget görs nu. Träning och sjukgymnastik är helt nödvändigt om jag ska orka med att vara den jag är dvs förvärvsarbetande småbarnsmamma med förmåga till att le emellanåt.

Såklart kommer jag inte låta barnen gå långa dagar, bara så att jag hinner med städning, tvätten, maten och sen träningen...ni hör, jag tänker inte först och främst på mig, utan på att allt ska flyta smidigt. Men det ÄR att tänka på mig för om detta inte funkar är det ändå jag som får ta stöten. Så husmor först, individ sedan. 

Tur ändå kanske att man är optimistiskt lagd. Annars hade man väl gått under helt? Jag vet inte om detta återhämtande kommer leda till färgstarka foton och inlägg som visar vilken kulör jag för dagen målat min välmanikyrerade naglar i...det känns väldgt "far fetched" men man vet aldrig. Det finns ju en hel värld där ute att upptäcka! Glittrande stenar, regnbågsfärgade sprutmålade vassa naglar som jag inte begriper mig på alls (ser otäckt ut och rivs man inte?). Eller jag kanske ska börja göra överdekorerade cupcakes och bli superöverviktig och börja blogga ingående om min vikt dag för dag???

Vi får se. Antagligen kommer jag börja tillverka saker...sticka, brodera, kladda med lera eller sy...det är sådant jag vanligen förströr mig med. Eller läsa en BOK??? Det skulle vara trevligt. Jag har en som ligger och väntar på mig, eller jag har nog trettio böcker jag vill läsa minst. Senaste jag kom på var Svart krabba. Den kom ut 2008 tror jag och jag har velat läsa den sedan dess. Totalt galet att jag på sju år inte hunnit med det. 

Nä, nu gör jag söndag här. Jag ska skrapa ihop mig och systematiskt mata på..tvätt, mat, städ, bädda nytt, tömma överfulla papperskorgar och vattna mina vänner i källaren (ett fikon och ett citronträd). Ibland är det ganska skönt att bara ge upp också. Det värsta som finns är nog att få sina förhoppningar grusade. Har man inga förväntningar slipper man ju det. Det känns som 50 nyanser av bajsbrunt just nu.