Här är hushållets samtliga teer just nu. Några drickbara för en kräsen typ som jag. Några väldigt vackra och dyra. Favvoteet ligger i fågelburken som får stå framme på köksbänken.
I förra veckan gjorde jag något ovanligt. Jag valde ett te jag inte brukar dricka. Varför? Jag ville nog leva lite farligt och kanske se om jag är så fast i mina vanor att jag inte kan ändra mig. Eller så var det att utbudet av olika smaker var så stort att det kändes dumt att inte ta vara på detta tillfälle.
Jag började lite försiktigt. Jag sträckte mig mot Darjeling...
Förstår ni att man lockas att testa nya grejer?
Det var inte optimala förhållanden, det kan medges för tekokaren var kanske inte på topp, inte avkalkad eller kalibrerad men jag testade ändå.
Jag kände igen smaken, jag har nämligen testat förr. Smaklökarna verkar vara intakta trots min höga ålder och mina gråa hår. Jag tyckte inte om det nu heller. Det var inte fruktansvärt men jag gör inte om det på minst tio år.
Min farmors teburk har jag vårdat. Här en instruktion på insidan av locket för den verklige thékännaren, dvs MOI!
Snygga förpackningar faller jag alltid för!
Min egendrejade kopp är suverän till te, fin sked jag fått av Rym, på house of Rym på en mässa i Frankfurt. Sen sista Clipperpåsen och fina burken från Farmor Iris.
Vanligen dricker jag bara svart te. Helst Earl Grey. Ibland dricker jag ryska varianten i lösvikt eller påse.
Så idag var jag så där vågad igen. Jag sniffade lite på ett svart te från NK, Skansenblandning. Svart vinbär och fläder...mycket sakta tog jag en sipp. Nä, det är inte för mig. Jag tyckte att det lät vackert på något sätt, jag hade velat gilla Skanskenblandning. Men faktum kvarstår; jag klarar inte av blommiga teer. Utom Söderblandning från Stockholm tea center. Det är det enda teet med en massa knasiga blad i som jag gillar. Det var emellertid väldigt länge sedan jag var där och handlade. När jag bodde på Söder var det bara dit jag gick. Plagiaten jag testat är totalt värdelösa.
Jag har ärvt min knasiga tepreferens av min far. Han klarar bara mycket starkt svart te. Dubbla påsar minst!
Där är det strikt Earl Grey som gäller. Han har helt slutat försöka gilla annat. Ibland försöker jag introducera något som jag tror han ska gilla...Planters från NK till exempel. Och det gick hem. För er svarttenördar kan jag då rekommendera detta: Planters Earl Grey i PÅSE! Det är mycket bra, lösvikten är faktiskt inte lika god men går an.
Andra teer jag kan rekommendera är Gateaus Ceylon leafy. Den är snyggt förpackad också.
När jag var i Kina 2004 drack jag mycket te. Det var svårt att komma undan. Mycket bryggt på hela blommor, framförallt kamomill. Det ser väldigt vackert ut i glaset och smakar gott, om än inte så som jag helst vill ha det men jag tänker att det är en annan företeelse (teelse!!!!). Nu har jag erkänt att jag är svår på teer. Det var lite befriande. Jag hoppas mamma läser nu så hon en gång för alla lär sig att det inte är någon idé att erbjuda mig champagnete med smak av jordgubb och grädde, eller rött asäckligt afrikanskt te (tack ändå för den fina asken du släpat hela vägen hem från Afrika, det får bli bjudte). Jag dricker SVART, utan krusiduller, på sin höjd en gnutta honung och så får det vara. Jag är nöjd med att jag var tionde år är en dare devil och testar om jag kanske ska utvidga reportoaren...kanske jag ska testa Gun Powder igen...jag minns inte riktigt vad jag tyckte sist. Svart är det ju iallafall.....
Nu en välförtjänt kopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar