torsdag 1 januari 2015

Nytt år, helt nya utmaningar


Av alla olika typer av rom jag smakat är detta i särklass den bästa. tur man är fattig så man slipper dika av den så ofta.


I år kommer en hel del nya saker hända. Nytt jobb, nytt hus, nytt område bland annat. Säkert kommer massa andra nya saker hända. 
Till att börja med ska jag lära av det jag upplevt. Det blir jag påmind om 06.30 på årets första dag. Då ser jag nämligen skräpkorgen stå uppe på handfatet i duschrummet. Igår svor jag på att sluta göra onödiga saker. Spm att säga "nej nej nej inte sopkorgen!" femton till tjugo gånger om dagen till Tylla. Dels för att det sliter på mig att förbanna sopkorgen, dels för att det är enklare att ha den utom räckhåll och slutligen för att jag läst någonstans eller hört på min utbildning; att små barns vardag till 80-90 procent består av negationer. DET måste vara hämmande, eller inte. Vi kanske funkar bäst av negativitet. Jag vågar inte chansa denna sista gång så jag tänker reducera nejen. Sedan snart 18 år tillbaka är jag mamma (jag fick barn vid sju års ålder som ni förstår). Sedan 17,5 år har jag levt med som man säger på sjön sjöstuvning. Eller man säger nog att man har sjöstuvat. Det betyder kort och gott att allt som kan riskera att flyga runt i hård sjö surrats fast eller stoppats in i lådor och skåp. Jag brukar säga att jag barnstuvat. Barnstuvning låter lite makabert så jag avstår från det. 
Ni kanske kan se mitt hem framför er? Inga lösa prylar någonstans, allt instoppat i prydliga fack, ingen oordning med mig som kapten, min lugna fasta hand på rodret....? Inte!?!
Men jag försöker iallafall, jag är bara i kraftigt underläge och omgiven av människor som inte alls tycker det är ett problem att vada omkring i pepparkakssmulor och smålego. Det tycker inte heller att det är något problem att jag viner runt och plockar bort småsaker, stänger dörrar till wc och livsfarliga källartrappen mm mm mm mm mm mm. Så idag börjar nya livet. Jag tar ansvar för min plocksituation. Allt som plockats mer än en gång från golvet idag kommer hamna, beroende på funktion och värde, i 1) sopen eller 2) flyttkartong.


Nästa ämne.

Hur blev min omskrivna nyårsmiddag? Jo tack. Vi bestämde att den skulle förläggas hos min mamma för att jag var hostig och övermannad av barn (och hus). Allt packades noga, barnen kläddes i finaste stassen, mamman drog ett tag med borsten genom håret och sedan började färden upp för backen till föräldrarna med barnvagn och två barn. Maken får ta packning och mat. DET skulle jag aldrig ha tillåtit.



Suddige lille E trycker i trappen. Han är som en hund tydligen, en pudel kanske? Han var så rädd att han gick ut och försökte stoppa morfarn från att skjuta. Det bådar gott tycker jag. Att han inte bara får panik utan utmanar sin rädsla och försöker vara konstruktiv. JAG ÄLSKAR DIG!

Vi kom upp utan problem, min lille Edgar var dock väldigt trött och poetisk. Han höll min hand, sade att han ville sova i den. Han blundade och gick vid min sida. Lille söte Edgar. 
Tidigare i veckan hade han deklarerat både för mig och min mor att "man måste vara försiktig med mig". När han sade det till mig hade han utvecklat det hela till: "Man måste vara försiktig med mig, jag är så liten och förstår ingenting. Man får inte kasta mig eller slå mig". Å mitt hjärta svämmar över av sådant. Lille plutten. Såklart jag inte ska kasta och slå honom. Ingen får någonsin kasta eller slå den lille killen, min ängel. Nog med gullandet.



Frank meddelade nu att det var mormor som hjälpte. Hon hade säkert kläder på.


Vi kom i tid (!), Alla uteljus var tända, och några extra, och marschaller. Det låg en tät doft av fackelolja över kvarteret. Minst tjugo ljuspunkter på den 2,5m långa gången från gatan till entrédörr. MINST! Finast av allt var dock den händigt hopkramade snöbollslyktan som jag antar att Frank och min far gjort. Det kan också ha varit mamma men jag skulle nog sätta pengarna på farsan. Jag kan se honom framför mig iklädd skor med nedtrampad häl, byxor och T-shirt stående på knä i snöslasket. Han är konstant för lätt klädd. Mannen känner  varken kyla eller hetta. Jag däremot fryser bara jag ser honom och tjatar på honom att ha ordentligt på sig. Som en riktig morsa alltså. Men han är tuff, vägrar klä sig efter väder. Han klär sig efter vad som hänger framme och tar ära i att vara okänslig och hård. Jo, han är cool. Jag känner ingen annan som till exempel äger jackor med kort ärm!?! Varför tillverkas ens sådana kläder? Alltså inte en väst utan en fodrad jacka med 3/4 ärm fast liiiite kortare än så. Dels ser det galet ut men vad är poängen? Vara halvvarm/halvkall? Jag tror det är någon form av golfplagg. Golfare är ju kända för sin avvikande klädstil. Utom möjligen Lindeberg. De passerar min nagelfarning. De är snygga, jag håller med brorsan. Men i övrigt ogillar jag å det starkaste golfkläder. En handske!?! Hrmpf.


 

Hej och hej då! Hur gulligt är det inte med matchande trosa!?! Jag ska kanske börja med det...



Jo jag villar bort mig...

Maken anländer och har då hällt ut soppan på vår garageuppfart. Så bra. Vi är ju ändå lite överviktiga på min sida släkten så tack för det. Synd bara att jag stått en kvart och rannsakat varenda jordärtskocka på ICA och att han sedan minutiöst skalat, skurit, kookat, reducerat klart en ljuvlig soppa som vi skulle ha till den fintärnade salsan och den lättrimmade torsken...Suck. Han svor väldigt intygade han. Jag var JÄTTESUR minst fem minuter och slamrade lite för tydligt med den mat som faktiskt kom fram ordentligt. Jag surade ytterligare fem minuter för att mina föräldrar äggen 30000 glas av fel modell så att jag var tvungen att servera min blomkålskräm i espressokoppar...Sen lugnade jag mig. Detta lugn inföll konstigt nog i samma veva som min far serverade ljuvlig crèmant. Alltså inte CHAMPAGNE, vi började i fel ända. Men ljuvlig icke desto mindre.

Farbror L hade mycket riktigt gjort egen marsipan till tårtan, i TRE färger. Däremot hade han fått som han sade "klistra ihop" tårtan för att lägga på locket hade krävt fyra händer som han sade. detta förtog dock inte smaken.

Han ursäktade sig men jag tyckte att han borde vara stolt som ens hade den med sig......



Marsipanmannen. I butiken trodde de han skojade när han frågade om karamellfärg till marsipan. "Ingen gör sånt längre" upplyste butiksbiträdet honom. Jorå, här görs det både gul, grön och röd marsipan. Ordning och reda.



Nå, middagen förflöt som vanligt, jag vägrar hjälpa med barnen. Jag regredierar totalt där hemma. Mamma jagar Tylla, Edgar och Frank vägrar äta och matas istället med choklad "on the run" och alla blir nöjda (jag). Ingen orkade äta min citronsorbet...den tar jag ikväll. Vi vek ned oss vid halv elva, (maken stiger ju upp vid 5) tog en långsam promenad hemåt under bombardemanget. Hälsade på lite grannar, önskade gott nytt och var allmänt nöjda med livet.

Nu har jag bakat bröd igen. Jag har bara killarna hemma, Tylla sover hos M & P. Vi ska skida lite innan hon kommer ned. Det blir en dag i avspänningens tecken. Huvudvärken är borta och jag behöver bara ta hänsyn till ryggvärken idag. mycket lättare att leva då, en sak i taget.


Kram alla som följt mig i år. Det kommer bli ett strålande 2015, det känner jag verkligen. 
Nya tag varje dag! Det blir årets motto. Bra va???? Jag kom på det nu. När jag skriver...jag är som allra bäst när jag skriver och inte plågar livet ur mina barn och annat löst folk som hänger här. 


3 kommentarer:

  1. Tack för härlig läsning! Gott nytt 2015!

    SvaraRadera
  2. Jag skickar också ett Tack! och önskar ett Gott Nytt År!

    SvaraRadera