Åtta timmars sammanhängande sömn

Det är HELT FANTASTISKT vad en natts ostörd sömn kan göra för en människa. Igår var jag helt slut. Det märkte ni va? Vilket fantastiskt oengagerat inlägg jag skrev igår! Jag häpnar! 
Men NU! 
Akta er vad med roliga idéer jag haft mellan klockan sju och kvart i tio. Minst tre uppslag till skriverier, krönikor eller artiklar rent av!

Allt har jag min familj, nya jobbet, husbygget, P1, Jesper och som vanligt min MAMMA att tacka för. Jag ska beta av allt ett efter ett. Kanske idag till och med. För så jäkla snabb är jag när inspirationen rinner till. Det glöööööder i mig då.

Det kommer handla om auktoritetsförakt, journalister, whistleblowers, familjesituationen från helvetet och hantverkare...ser ni något mönster? 
Inte? Inte jag heller. Men jag vet att allt hänger ihop med min mamma, det är jag helt övertygad om.
Den röda tråden kanske är inkonsekvens. Jag gillar inte det. Det är ineffektivt och korkat.

Vi börjar med det som är närmast. Familjen. 

Han står där vid handfatet och undrar varför jag blir trött. Har han ens sett pallarna? Kommer han kunna hitta bilen i snön utanför? Ping Maken! Det var detta jag suckade över, och fjärrkontrollen vid dina fötter, och att du inte hjälpte till med barnen utan bara tänkte på dig själv. Fast TACK för att du skottade...babysteps, babysteps...

Vad har vi här då? En hopknölad jacka och MINA vantar jag letade efter igår när jag skulle gräva fram min nya bil...En tjyvandestökunge har jag...eller kanske sex?

Ja, de ligger kvar. Dag tre. Ingen ljusning på stringtrosfronten. Nu blir jag hatad flera timmar för denna bild. Minst!

Räcker det med bilderna och bildtexterna eller ska jag utveckla?

Jag utvecklar!

Maken ska till jobbet. Han går upp en halvtimme före mig. Han tar en lång dusch, klär sig, går in på toaletten igen...tar sin tid kan man säga och gör sig iordning. Han börjar åtta och vill komma i tid. Jag är helt för det.

(Igår började jag mitt nya jobb. Det är 10 mil bort. Det tar en timme och tio minuter att åka till på sommarväg. Inte i snöblåst då tar det ytterligare tio minuter, gångvägen ej inräknad. Jag gick upp samma tid, gav två barn frukost, klädde en samt såg till att han borstade tänderna och var redo för förskolan innan jag gick...Jag hann ingen dusch men jag var hel och ren när jag anlände klockan åtta till jobbet.)

När jag mötte maken i duschrummet släpper jag ifrån mig en suck.

-Mäh, va ere nurå? Får jag till svar. Jag väljer att avstå från att förklara, jag tänker att han får läsa här istället. På så sätt sparar jag energi.

När han ska gå visar det sig att det snöat en meter. Jag ber honom då skotta. Jag ska ju faktiskt pulsa i snön med tre barn och har ingen rygg...

Stor suck och vaffan...Men jag stängde bara dörren. Någon måtta får det ändå vara.

Men jag kom igång av detta iallafall. Lite motgångar sporrar mig och jag satte på radion. Drack halva kaffekoppen och trallade lite.

De tre små kläddes och gjordes iordning och vips var jag på dagis. Och vips stannar hjärtat nästan när jag kommer in där. För de ska åka skridskor IGEN!?!

Detta hade gått mig helt förbi! Herregud!

Jag kastade in killarna, sa till fröken att jag kommer tillbaka som en virvelvind och VIPS! Var jag hemma igen och letade efter hjälm och skridskor. Hjälmen låg där den skulle men grillorna?

Var är de?

Jag tänker att det var märkvärdigt, jag hade ju packat ned dem i väskan...vem skulle få för sig att packa upp en väska??? Galet!

Jag ringer maken som, håll i er, VET var de är. De ligger i lådan med alla andra skridskor...Vad händer här hemma? Är det så att någon börjar lära sig något?

Jag måste ju berömma honom på sätt och vis för detta är ju ett framsteg men i detta fall blev det fel ändå. Svettig på ryggen av stress och ansträngning kastar jag mig tillbaka in i bilen och iväg till dagis.  Vips! Jag hann! 

Det blir en härlig dag på isen för Frank! Tack till skönaste förskolan i världen, Pysslingens Giraff. Ni går verkligen hela vägen! Synd bara att jag totalt missat detta pga av sjukdom och hämtning medelst tonåring igår.

Men på väg ut händer det igen. Hjärtat stannar. Förskolan meddelar att nästa måndag är det stängt för planering...WTF!?! Igen!!!! Jag blir gaaaaalen. Jag ringer maken i panik som är kolugn...Han vet. Jag har berättat detta för honom för läääänge sedan och han har tagit ut en pappadag.

Hurraaaaaa! Jag fungerar, långsiktigt iallafall. I mitt nu är jag mer splittrad. Det beror nog på värken, stressen och alla bollar i luften. Jag nöjer mig med att konstatera att jag inte behöver ta ledigt på min fjärde arbetsdag. Gott.

Jag lyssnade på P1 på vägen hem, där utlyser GT en godisfri månad. För att vi ska bli friskare och gladare. En journalist av motsatt åsikt vräker ur sig om det korkade och onödiga med detta. Han avfärdar allt som trams och är otroligt dåligt påläst i vanlig ordning, det gäller de flesta journalister. 

Jag ilsknar till och försöker resonera med honom. (En ovana jag har när jag lyssnar på radion. Maken tror att jag kommer trivas hur bra som helst på ålderdomshemmet. Jag kommer inte behöva några besök alls, för jag samtalar med radion....)

Mattias Svensson hette han tror jag, vilken tidning han skrev för uppfattade jag inte, trots att jag lyssnade med båda öronen.

Han avslutade med ett galet resonemang som han tyckte skulle styrka hans åsikt: Att fransmän äter med glädje och inte oroar sig för kalorier och att de som räknar kcal mest av alla är amerikaner som vi alla vet är sjukt överviktiga som befolkning betraktat.

Vad han verkar ha missat är att fetmaepidemin är ett växande problem i Frankrike. De äter choklad till frukost numera och i takt med att kvinnorna förvärvsarbetar börjar de äta halvfabrikat även där. De är fortfarande smalaste folket i världen men hur länge till?

Att amerikaner räknar kalorier må vara fel sätt att angripa fetman. De kanske ska fundera på att skippa läsken och börja gå istället för att åka bil överallt till exempel. Men jag förstår att de räknar, de har panik och försöker göra något åt det. Det är väl snarast bra!?!

Han angriper också på kvällspressen för att de vanligen promotor godis, bakning och knasiga bantningstips...men då kan man ju bara lägga sig ned och dö. Om man gjort dåliga saker förr ska man alltså för evigt dömas av detta? Idioti. 

Att dissa alla forskningsresultat, larm om övervikten som skenar i samhället och tycka att man ska njuta av godis är ju rent av korkat. Han visar att han inte hänger med. Men har likväl en känsla av att han har något att erbjuda i debatten... ingen förståelse alls för att dåliga vanor är till för att brytas och att ett initiativ med en månads godisfrihet är ett konkret förslag på detta som faktiskt kan göra nytta för den enskilde.

Så go GT! Ni är på rätt väg, bara att applådera!

Jag ska utveckla resonemanget kring journalister som gärna har åsikter om ALLT men oftast saknar sakkunskaper on något...och att journalister på radion bjuder in andra journalister för att debattera saker som kanske folkhälsovetare, läkare och dietister skulle kunna reda ut bättre...Det blir som att intervjua "mannen på gatan", inte så konstruktivt.

Vi lever farligt här hemma. Gillar att kättra upp, luta sig tillbaka stående...Mamma skriver med ena handen...håller i lillan med andra. Vardagsedge!