onsdag 18 februari 2015

Eskapism och hämnd bland annat



Guesstimation, det är vad jag ägnat mig åt fram till nu...No more Mrs Sloppy Coffee I am afraid.


Vi har sjukstuga här. Det har jag gnällt om tidigare men nu har det antagit nya proportioner. Makens influensa är bedrövlig. Han är slak och livlös. Edgar börjar krya på sig. Vid pass 17.23 slog mitt hjärta volter i bröstet av all ansträngning som mitt liv innebär. Jag tvingade ut oss på en shoppingtur vid lunch för att kunna spänna fast alla tre på samma gång och siktade på McDonalds (och Quality Outlet i Barkarby). Jag hade behov av ett par jeans till mig, ett par byxor till Frank med samt en kaffebryggare vi snöat in på. Då var detta ett smart drag. För om de är mätta och fastspända somnar de lätt.

Vi började på Donken som det så fult heter, därefter Filippa K. Där kostade byxorna 100kr men det fanns inga jag ville ha. Linnéa (tjejen i butiken, ja jag vet, det är oroväckande att jag vet var hon heter, att hennes pappa är arkitekt och att de har en svart julgran) tipsade om Acne....dyrt tänkte jag men kilade dit.
Där hittade jag en skjorta med ett häftigt marmortryck och ett par chinos för barn. Jag stirrade uppgivet på de fjorton miljardersarna jeans som fanns och grabbade tag i närmsta byxa. Som såklart inte passade för att det var fel modell. Storleken var det inget fel på men trånga ben och låg midja ÄR inte min grej. Väldigt tydligt syntes detta i spegeln.
Men expediten var på. Hon frågade vad jag sökte, jag suckade och sa ett par jeans. Inte så mycket hjälp men jag tappar greppet när jag ska handla blåjeans. Det är för mycket att ta ställning till helt enkelt. Hon lirkade fram ett par som satt perfekt. Magiskt!



Coolt va??

Jag grabbade åt mig barnkläderna med, fick lite hjärtklappning pga priset och köpte då även ett par brandgula strumpor till maken. För att blidka, helt ologiskt men det brukar funka.

Nu var jag nöjd med mig själv för jag hade reducerat antalet stopp till tre istället för fyra. Det kan ju vara värt en slant. Det visade sig dessutom att jag tittat fel på priset också så barnskjortan kostade inte 895 kronor som jag trodde...(fattar ni hur galen jag är egentligen, jag som ogillar shopping!?!).

I bilen började jag med att visa de fina sockorna och sen var saken biff. Han var för sjuk för att invända.

Vi åkte till Net on Net och inhandlade universums dyraste kaffebryggare efter det (för privat bruk då). Den var ändå 700 billigare än där vi tittade först. Nu kanske detta låter fullständigt rubbat, för min förra bryggare kostade typ 700kr. Men nu är det gjort vi ska ha den lääääänge hoppas jag och det kommer vi också även om den går sönder så fruktansvärt dyrt var det. 
När vi kom hem lät jag bli att packa upp den. maken var mest intresserad så det var inte mer än rätt att han bröt förseglingen...Den var fin. 
Den var också lite komplicerad började jag förstå när jag granskade förpackningen. 30g....75g...What? Ska man börja VÄGA kaffet???? paniken spred sig. Jag höftar ju...alltid...med allt. Utom MEDICINER SÅKLART! SÅKLART!

Maken lugnar mig, kaffemåttet är kalibrerat. På den står också 30g osv. Puh! Jag kände ett tag att det skulle bli som med alla övriga manicker i huset, att jag står och ropar efter Maken så fort man ska byta kanal, ingång från iPad, SP3 eller liknande. 
-Nej då, försäkrade han, det är jätteenkelt. Man kan anpassa flödet också och vrida olika reglage, sa han glatt....Men gud. Jag kommer aldrig kunna koka kaffe mer.




Halvdöd är han men att lista ut hur maskinen funkade var inget problem...






Det får bli te framöver. Inga snabba koppar här inte. Men det var väldigt gott, en helt fantastisk doft och ytan var sammetslen. Men, kanske Moccamastern bara behövde en avklarning ändå. Det får Lotta berätta senare.

Sen fick jag ett tråkigt brev. Med en faktura på något jag inte tyckte jag skulle betala. Jag kontaktade den jag tyckte skulle göra det och fick nedsättande och oförskämde ord tillbaka. Jag anade det redan innan pga tidigare konversation. Ännu mer hjärtklappning och en nyvunnen smak för blod. För när orden tydligen inte räcker till....Känns blodshämnd helt plötsligt logisk. 

Jag är en resonabel typ. Jag tycker man ska göra rätt för sig. Man ska vara ärlig och göra sitt bästa. alltid när pengar och heder är inblandat. Alla känner inte så. Det ska man lära sig sent i livet tydligen. Innan jag lugnade ner mig for tankar på vedergällning genom mitt huvud. Det var hundbajs i brinnande pappåsar, samtal till storvuxna och skräckinjagande (för andra, inte mig) fd. pojkvänner och div andra sluga trix för att få mitt skålpund kött. Jag avstod. 

För jag är civiliserad. Jag gillar inte hot, hot om våld eller utpressning. Det hör inte hemma i min värld. Icke desto mindre tänker jag sådant när man stöter på personer som använder sig av liknande metoder. Fast jag tänker att det är jag som har mest att förlora på detta och jag vill inte vara en vidrig person. Jag vill vara "the bigger person".

I en annan tid i en annan social kontext, då kanske man skulle ge igen. Nu ska jag låta det vara, lämna över till den som vet hur man gör på rätt sätt. Sen struntar jag i det, för det man förlorade på karusellen tog jag hem på Net on Net känner jag.

Så nu vet ni. Jag är lite medeltida ibland, tills jag andats tio andetag. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar