Idag på väg mot Täby. Den otroligt efterlängtade solen visar sig och snödimman rör sig över fälten.
Om exakt fyra månader ska vi lämna detta hus till nästa familj. Det är blandade känslor. Vi köpte huset lite på impuls för snart sex år sedan. Jag var gravid, det var inte planerat, och vi bodde i ett sprillans nytt radhus som plötsligt skulle bli på tok för litet för oss. Egentligen vad radhuset redan för litet för fem personer men vi hade bestämt att skaffa ett syskon till så vi insåg att det var dags att flytta.
Den gången var separationen inte så svår. Vi älskade visserligen läget men huset var inte bra. Det var lyhört och dåligt planerat. Ett år efter inflytt och två år efter att jag skrivit kontrakt på nybygget gick flyttlasset alltså igen.
Vårt superstora hus som byggdes 1909 har vi en annan relation till. Vi har renoverat nästan allt. Vi har hjälpts åt med detta och hade planerat att bo här resten av livet. Hatkärlek kan man nog kalla känslan. Ytorna är mycket väl tilltagna men lite krångliga. Barnen "försvinner" lätt och man måste hålla stenkoll på källardörrar, breda trappor, balkongdörrar och så vidare. Man har ingen överblick.
Sen är det alltid mycket att göra på ett gammalt hus, man har heller ingen riktig koll på vad som gjorts tidigare, i nya huset kommer vi känna varje detalj.
Det jag kommer sakna mest är nog öppna spisen, mitt badrum med de fina inbyggda kranarna, betonghandfatet, källaren och mitt arbetsrum. Oj, det var ganska mycket!
Det jag inte kommer sakna är att vi inte har någon utsikt. Det vi ser är idel hus och vissa av dem väldigt fula sådana. Dessutom är det mörkt i kök och vardagsrum. Utbyggnaderna har gjorts i otakt med solen kan man säga. Ingen har tänkt till där tyvärr.
Men mest av allt kommer jag inte sakna området. För det är anledningen nummer ett till att vi flyttar. Jag känner mig otrygg. Trots att jag vuxit upp här känner jag att det är nog nu. Det sker ljusskygga saker överallt. Våldtäkter, skjutningar, bilar, däck och annat står i ljusan låga titt som tätt och den där helikoptern som sommartid minst en gång i veckan hoovrar ovanför taket. Det kommer jag inte sakna.
Igår såg jag ytterligare en snodd, kraschad och övergiven bil bara ett tiotal meter från vårt hus...jag blir så ledsen. Nu står det två bilar inom 100 meter från oss. Ena utbränd och på tvären vid köpcentrumet. Det köpcentrum dit jag vägrar gå för övrigt om jag inte måste hämta ett paket eller liknande. I veckan fick en vän sitt ena däck sönderskuret av några bondfångare. De försökte sedan "hjälpa" henne men hon anade oråd och låste in sig i bilen tills bäraren kom...Vad är det som händer här???
Den här vackra bilden kommer jag sakna. Den flankeras av två glasdörrar med ett etsat mönster i samma stil. Äkta 50-tal.
Jag har skrivit och ringt till Stadsdelsordföranden om detta, det var flera år sedan, när jag tyckte att det började bli oroligt. Hans svar var att rusta upp centrumet...jo, det är upprustat nu och värre än någonsin. Verkligt framsynt av honom, vilka visioner, vilken koll på sin omvärld! Man kan tacka sin lyckliga stjärna för att det inte heller denna gång blev ett Systembolag där. Då hade det verkligen blivit misär här.
Jag har köpt flyttlådor, fina tjocka sorten. De står fint i hallen. Varje dag försöker jag motivera maken och andra att börja packa lite. Ingen har gjort någon ansträngning än. Jo jag. Jag har packat en fem-sex stycken. Idag blir det några till. För fyra månader går fort när man har roligt (de går fort även om man har tråkigt) och jag vägrar göra allt själv i vanlig ordning. För även om jag har vanan inne efter tre flyttar senaste sex åren vill jag inte göra detta ensam.
Framförallt vill jag att de sorterar ut saker som INTE ska med. Jag återkommer till detta ständigt. Vi kommer ha 150 kvm mindre och onödiga dumprylar ska INTE med! Vi kommer till exempel inte behöva våtrumsspackel, tjugo kilo spik, fd. flickvänners blåa bh-ar och lite annat jox som nu pryder vår källare.
Idag blir det hardcorepackning här. Jag ska banne mig få ordning i arbetsrummet, bland mina grejer. Jag ska rensa hårt och ärligt. Kommer jag verkligen sy om den där lilla ekologiska bodyn från POP med det fina mönstret till en tröja? Kommer jag det? NEJ, antagligen inte. Då får jag säga adjö. Hur många minnen jag än har av den slitna och håliga lilla dressen. Jag får fota den istället.
Åh, jag är så sentimental. Jag kan inte kasta barnkläder som det är hål i ens...Jag har svårt att lämna min fina tapet!!!???!! Det var nära att jag köpte den igen för att liksom få med mig känslan till nästa hus men jag beslöt i sista stund för att ta en annan. Och det känns bra att göra nytt denna gång. Starta från noll i et nytt område. Tyvärr utan världens bästa grannar, föräldrarna och förskolan som gud kom ihåg.
Några tårar lär det bli, som jag kommer torka snabbt och effektivt, man ska inte vara svag vet ni.
Så ny dag, oändliga möjligheter att packa!
Let´s do this!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar