Internationella kvinnodagen

Stockholm by night

Igår fyllde en av mina äldsta och bästa vänner år. Det var en grandios fest. Maken bröt antagligen tån, men det var INNAN, i trappen. Han lyckades i fallet även slå i ett knä samt skada ringfingret där han bär sin ring i platina...Varför är det relevant att den är i platina kan man undra? Jo för att platina går inte att klippa upp om det skulle behövas. Och det vet vi för brorsan har testat. Det blev väldigt varmt när de försökte få upp en sådan med en vinkelslip. (Han är brandman och det handlade om en olycka). När maken trillade mindes han detta hemska och slet snabbt av sig ringen. Vilken sinnesnärvaro. Nåväl. Han följde trots bultande tå med på festen. Vi hade laddat för detta nämligen och går ut ihop en gång vart fjärde år så en tå, ett knä och ett finger stoppar oss inte då.

Under kvällen blev han dock sämre, det värkte olidligt och hans tå visade upp lite olika nyanser av blålilasvart. Jag är inte försedd med röntgenblick tyvärr och ortopedi var aldrig mitt favoritområde så jag frågade värdinnan om det fanns fler läkare på festen. Näää det gjorde jag inte, men en kvinna var gift med en som kanske skulle komma senare. Jag sökte upp henne och frågade om maken skulle dyka upp, jag behövde en second opinion. Nix, han passade barn, tror jag. Men hon var tidigare dansare, de kan allt om skadade tår. Hon tyckte vi skulle tejpa ihop tårna för att det skulle göra mindre ont och så blev det. Jag tyckte en Alvedon och mer öl kunde funka bra också. Jag VET att paracetamol är dåligt för levern, men vad katten, vi kunde INTE gå hem redan. 

Maken linkade snällt på och höll ganska god min. Jag babblade och drack champagne istället för att äta...det fick jag igen för senare, mycket senare. Vi hade jättetrevligt, så trevligt att vi avvekt från plan 1A. Planen var, som ni vet, att jag inte skulle dricka utan köra. Den planen lades ned några timmar innan festen. Jag fick skarpa order från födelsedagsbarnet att jag INTE SKULLE KÖRA! och jag lydde. 
Jag hatar att åka kommunalt så vi bestämde att ta taxi både dit och hem. Lyxigt men går man ut så sällan som vi gör kan det gå an. Den del av planen som innefattade att gå hem senast vid tolvslaget som Askungen kvarstod. Men omvärderades några gånger. Vid halv två tyckte jag så synd om min lidande make att vi tackade för oss. 

Fantastiska bandet spelade Miles Davies när vi klev in. Det blir inte bättre än så!

Väl hemma stöp vi i säng. Vi låg och pratade en stund och jag inspekterade återigen den nu svarta tån...Lite nedsatt kraft hade han faktiskt...

Det märkliga med att vara sömnstörd (på grund av barn) är att man sällan sover de gånger man faktiskt både kan och borde göra det. Vi vaknade efter fyra ynka timmars sömn. Jag pga huvudvärk i kombination med ljus, maken pga värk. Vi satte på TVn. 15000 människor stod i breda led och väntade på att få lida sig nio mil ända till Mora. (Jag hade ju egentligen tänkt vara en av dem. Nu kändes detta mycket avlägset). Jag insåg att vi hade gjort helt fel kvällen innan. Nu skulle detta bli århundrades jobbigaste dag. Total ångest inför att se sina barn. HUR SKULLE JAG ORKA?

Jag låg i sängen till tolv. Rörde inte en fena, maken fick serva mig. När klockan var två hade jag repat mig så pass att jag kunde göra pannkakor och ta emot lite fikagäster. Sen strålade solen och vi tog en promenad till en park. 
Så mycket enklare det är att vara utomhus med barn. Märkligt nog finns det ofta ett motstånd mot att gå ut här hemma. Jag tycker att det är en lättnad att vara ute. Inomhus har jag alltid trettio saker i taget att sköta, ute bara en. Hålla koll på att ingen rymmer, mycket enklare.

När vi kom hem igen blev det till att rulla köttbullar. Sen koka makaroner och göra gräddsås. Värsta husmanskosten idag på kvinnodagen. Jag kände mig som min mormor, fast utan den perfekta makeupen, de bäddade sängarna och papiljotterna
Lite sallad blev det också, motvilligt. Idag har jag glufsat massvis med kalorier (efter att jag tagit mig ur de inledande timmarna i fosterställning) och druckit säkert en liter Coca-Cola. Det är ungefär den mängd jag konsumerar på ett år annars. Så fruktansvärt roligt hade jag alltså kvällen innan. Jag måste här kanske flika in att jag uppskattningsvis drack tre till fyra glas champagne och inte som man kan tro av dageneftereffekten att döma arton liter whiskey. Jag dricker så sällan att jag liksom inte klarar att på sju timmar dricka denna mängd. Jag har en liten teori om att de senaste månadernas förändrade sömnmönster här hemma är starkt bidragande till att jag blev så slutkörd. Jag försökte till och med sova INNAN festen för jag kände mig trött och matt redan då. Det gick inte så bra med alla stojande barn i huset tyvärr.

Maken och jag överlevde dagen efter. Hans tå verkar inte vara bruten trots allt. Men vi har en plan inför nästa fest. Vi ska gå hem i tid, dricka varannan vatten och sen se till att ha barnvakt TVÅ dagar för att kunna återhämta oss. Det sägs att 40 är det nya 20, idag skulle jag inte tveka att mynta det nya begreppet 40 är det nya 80...

Kvinnodagen var alltså i sanning en lidandets dag. Inget att fira, bara jämmer och elände för kvinnor världen över, min hårda dag är en fis i rymden även om det inte kändes så när jag var mitt i den. Jag firar inte denna dag. Jag längtar tills den kan försvinna för att vi alla är jämställda. Det kan ta många tusen år är jag rädd.

Jag är sammanbiten. Maken verkar tycka situationen är rolig...jag fick frukost på sängen som jag knappt rörde...Då är man sjuk!;)