Jag fick sådan sjuk inspiration..

Mitt i kaoset sitter jag och skriver, att hålla fokus här kräver lite av en hjärna. Jag kanske ska bli stridspilot??? Det var en ny tanke...

Precis nu drabbades jag av en intensiv lust att skriva. Jag har just avslutat pannkaksgräddning och klockan är nio på en lördags morgon. Jag sprang till toan och ropade till maken: Jag fick sån sjuk inspiration nu, är det OK om jag skriver lite, det kommer gå fort...

Han sa ja. Jag fick. Vilken lättnad. För jag har märkt sista tiden att jag inte ens hinner anteckna alla mina ljusa idéer. De försvinner in i glömskan och är svåra att leta fram igen. 
Igår på väg hem från jobbet var jag tvungen att ringa en vän av denna anledning. Jag bad henne anteckna vad jag sade, hon skrev flyhänt, fick med allt och jag kunde andas ut. Vilka vänner man har!!

Men vad var det som inspirerade idag? Jag har haft en tung vecka, många bakslag och mycket oro inför framtiden, både på det privata planet och det yrkesmässiga. Jag kommer återkomma till detta senare. Men kortfattat gäller det huset och min AT-ansökan.
Jag har återigen drabbats av insikten att jag kanske aldrig kommer få AT hur jag än beter mig och då måste jag se mig om efter ett annat yrke. 




Antecknar vid spisen, på baksidan av andra anteckningar från en föreläsning om ADHD.


Idag när jag likt vilken 18-barnsmamma som helst i Foppatofflor, stod i godan ro och gräddade pannkakor medan jag lyssnade på P1(och två olika barnprogram samt en jollrande ettåring), kom jag på att jag skulle bli utrikeskorre. Inte på plats men jag skulle skriva ned det de rapporterade. Jag hörde en kvinnlig korre berätta att hon älskade researchdelen, att gräva ner sig i arkiv och intervjua människor om allt mellan himmel och jord men hatade att skriva ned detta!?! Hur annorlunda var inte det tänkte jag. (Jag kan erkänna att jag också tänkte att den tjejen kanske har lite låg serotoninhalt och kanske även myror i brallan...)
Jag skulle aldrig vilja smyga omkring i Kabul och riskera att bli skjuten i huvudet  eller sitta i dammiga arkiv men jag är en sanslöst bra lyssnare och kan både sammanfatta och skriva dräpande. DET VET VI JU! (Ödmjukhet, ett okänt begrepp för mig).

Det skulle passa mig perfekt. Få talad information, fråga följdfrågor, analysera och spotta ur mig en artikel. Väldigt likt mitt jobb faktiskt. Underbart! Jag ska genast ta reda på vem hon är. Ni vet säkert, hon har skrivit den där boken om de utklädda afghanska flickorna.

Hon sa något väldigt intressant också. Att vi inte förstår de vi vill hjälpa. Är inte det fantastiskt, att någon har insett att vi tror oss veta hur vi ska hjälpa ALLA men faktiskt inte känner till så mycket av andras kulturer och sedvänjor. Vi bara antar (kanske inte de som på allvar forskar kring detta) att vi vet vad som händer i andra länder och sen ska vi förvandla dem till kopior av oss...Eller något liknande.


Det var allt om min glödande inspirationskick. Jag fick bara några minuter här. Jag ska återkomma med hela mitt CV senare om det är så att någon vill ha mig för ett utvecklande och kreativt arbete.

Nu ska vi ta hand om barnen, göra oss iordning för kvällen och sedan gå på FEST!!! Hurra, jag lever lite. Men jag är redan orolig för morgondagen. Jag var trött igår, jag är trött nu och hur i helskotta ska jag orka gå upp imorgon? Det får bli alkoholfritt helt enkelt. Sorry F, jag måste vara tråkig ikväll. Eller jag är ju aldrig tråkig! Jag kan gå igång på bubbelvatten för fasiken!;)

Vi avslutar med en bild på min gullegris, Tyllsdorf som Inez säger. 

20 min tog detta att skriva med avbrott för lite barnlek för att hålla Tylla på mattan...jag ÄR så effektiv och snabb att jag slår mig själv med häpnad, idag igen...

#ödmjukhetärinteminbag #hybris #insiktsfulländå #tamigsomjagärellerbrinnihelvetet #jagvetdetvarliteförmycketdär #beromursäktochtänkerjanterestenavdagen