Morgonstund med ostfågel i mund

Hur är det möjligt att denna fantastiskt energiska, slittåliga, logistiskt överbegåvade och roliga kvinna inte kan få arbeta på ett akutsjukhus i Stockholmstrakten? Ingen aning, det måste bero på att jag har fel värdegrund....

Väckt vid halv sex av lille Frank, han ville gå ned och spela iPad. Det var mörkt och han ville att jag skulle gå med. Jag tände och stod vid toppen av trappan. Jag vädrade morgonluft, snart skulle jag få lägga mig igen. Men då kommer katten jamandes i galopp och där sprack det. Jag fick följa med ned, leta efter helvetesmanicken i halvmörkret. Det var kallt och den var försvunnen. 
Jag kom på att den nog låg vid hans säng så jag gick upp för trappan igen. Mycket riktigt den låg där. Sen flyttade jag mig till min egen säng, invid maken och med Tylla i spjälsängen. Då vaknar hon och Edgar...inte maken.

Ryggen gjorde sig påmind så det var svårt att somna om. Därför sattes barnkanalen på och jag slötittade på Fiffis blomsterland. Mycket utvecklande för en mänsklig hjärna.

Äkta vara, som det ska vara. Och i bakgrunden min Alessi/Philips juicepress som hängt med 22 år tror jag. Det var väl investerade pengar även om det sved då i plånboken som fattig student.

Vi drog oss lite men sedan var det dags att resa sig och skina. Jag startade med en värktablett och sen pressade jag apelsinjuice åt alla. Men ingen som helst tanke på att alla mina inlogerade tungmetaller skulle drivas ut, såklart! Edgar tjatade om rimruber (vindruvor) så det ska inhandlas under dagen ihop med middagsmat och en present till Adam som fyller sex år. Frank ska på Ninjagokalas. Sen bestämmer Edgar att han vill ha ostfåglar till frukost. Vi funderade ett tag på vad detta betydde men kom fram till att den nog betydde ostbågar.
Vi lurade i honom lite juice och en halv rostad macka innan, eller simultant, annars hade det låst sig redan innan halv åtta. För spelar det egentligen roll när på dagen man äter ostfåglar? Jo, det gör det men idag struntar jag i det och hjärnan är fortfarande lite på lågvarv efter gårdagens stora besvikelser och motgångar.

Jag inser att jag måste ha världens starkaste psyke. För trots att jag om och om igen blir nobbad hämtar jag mig från detta och reser mig för att fortsätta framåt. Men, jag får lite hjälp på vägen, nu mer än någonsin. Det är glada tillrop, brev och sms. Ett av de bättre som kommer från en annan som kämpar på sin kant värmde extra. man får lite hopp om mänskligheten då, mitt i all egoism och girighet av alla slag. 

Jag hoppas det är OK att jag lägger upp detta C, men det gjorde min dag. Jag ska börja spara alla dessa brev och kommentarer jag får från läsare och patienter som gör mig så glad och ödmjuk faktiskt. Jag vill ju beröra, lyssna och försöka hjälpa så gott jag kan. På jobbet är det extra härligt att få sätta tänderna i de "förlorade" fallen som efter att man pratats vid säger att de för första gången känner en strimma av hopp efter alla år...jo sådant får jag faktiskt höra ofta. Det är bästa lönen för mödan. Men även en stackars doktor behöver höra det ibland när de som ska hjälpa en framåt håller en tillbaka.

Ikväll ska jag på middag med två mycket härliga kvinnor, jag ska laga min favvodessert tiramisu. Jag tänkte att det fanns en viss symbolik i detta. Ni italienkännare vet varför, för er andra är jag tv-serieövertydlig. Tira (dra) mi (mig) su (dit, upp) alltså draupp mig eller kanske mer pigga upp mig. Det är vad som ska hända idag. På måndag är det tillbaka till verkligheten och nästa färd mot AT börjar. Vi kanske måste bli Norrlänningar? Eller Ålänningar? Kanske ändra dialekt? Wow, vilka möjligheter! Jag kan bli fräsigaste bloggaren i Gällivare! Det ni!

Ser det inte harmoniskt ut? Ropen skalla, hemtjänst åt alla!

Men for now, vi mumsar ostfåglar i mit superstylade hem (trashy chic with at mix of hazardy filth).

Låt lördagen börja, THE GAME IS ON!