måndag 2 juni 2014

Amning och att återta sin kropp



Jag planerar att sluta amma. Tylla är snart fem och en halv månad och det känns som om vi är klara med det här. När första barnet väntades hade jag inställningen att allt var så naturligt med att föda och ta hand om barn. Den inställningen har jag fortfarande om än lite modifierad. Jag läste inte på annat än rent medicinsk litteratur och Ett barn blir till av Lennart Nilsson. Jag var bestämd på att ej ta bedövning och hade tänkt att amma så länge jag kunde. Tygblöjor köpte jag också....

Till att börja med kom hon tre veckor sent. Jag blev igångsatt, jävligt onaturligt. Jag vägrade hårdnackat bedövning in i det sista då jag fick allt de hade utom epidural. De nästan krävde att jag skulle ta bedövning för jag var så påverkad av smärta. Det slutade med klipp, klocka och en blå unge med Apgar 5 som försvann ut till upplivningsrummet. Innan jag svimmade av blodförlusten hann jag tänka: Hur ska jag känna igen ungen? Jag visste inte om det var en flicka eller pojke och jag hann aldrig se babyn. Efteråt fick jag veta att pappan ju fick följa med av just den anledningen att man ska vara trygg med att man fick rätt unge tillbaka.

Jag vaknade till och då fick jag se den lilla skrynkliga ungen. Hon fick heta Fanny för hon såg så funny ut. Hennes pappa valde namn den gången. Hon visade sig vara en liten stark tjej som hämtade sig snabbt. Nu är hon två centimeter längre än jag och går i andra ring. Häpp!

Att föda barn så länge som jag fick första gången är ingen lek. 36 timmar tog det från att vi kom in. Induktion har jag därefter vägrat. Jag är av den varianten som går mer än 42 veckor och det är HELT NATURLIGT nota bene! Endast en gynekolog har jag känt stöd av i detta. Hon jobbar på KS och hade blått hår första gången vi sågs. Den sista gången hade det blivit grönt tror jag, eller så var jag hög av all lustgas.
Igångsättningen var förfärlig på alla sätt och av alla förlossningar som sätts igång visar det sig i efterhand att endast två procent av barnen är överburna.....Nog om det.

Att bli mamma är omtumlande för vissa. Jag kan inte säga att jag var så omtumlad, hela upplevelsen fastnade liksom vid den övervidriga förlossningen. Avslaget efter var också en tråkig erfarenhet. Det pratas det tyst om på MVC. Vissa saker ska man upptäcka själv.

Amningen var en ny sak. Det funkade bra direkt om man nu kan säga att det går bra när mjölken kommer dag tre. Hon skrek oavbrutet som jag minns det. Sov endast när hon fick mat eller när man stod och bar henne. 28kg och tre månader senare var jag väldigt smal. Det ville ingen prata om. Amningen däremot den var högintressant. Ungefär då lade jag av med tygblöjor. Det var väl mina sämst investerade pengar någonsin. Att bara amma och byta blöjor tar död på en. Tanken är god men produkten värdelös. Man måste minst ha trettio svindyra blöjor och tvätta konstant om det ska fungera.
Rekommenderas ej alltså.

Att amma 18-20ggr per dygn gör saker med en. Till slut hatar man att amma, man rycker till när ungen skriker, man hatar dagstidningar och papperskassar som prasslar osv. Man blir besatt av tystnad och sömn. Fast så länge barnet har tio fingrar och tår och går upp i vikt enligt kurvan är allt bra. 

Jag ska villigt erkänna att det blivit bättre med uppmärksamheten på mamma och gud bevars pappan de senaste 17 åren men fokus på amning finns fortfarande och det är såklart jättebra.

Jag ammade förstingen i 13 månader på grund av att det var enda sättet att få henne att sova. Trodde vi. En kväll kände jag i hela kroppen att nu går det inte längre, jag hatar detta. Jag blir galen på ungen och jag vill ha min kropp tillbaka. Detta var under tiden då alkohol var totalförbjudet under amning. Inte för att jag just ville dricka alkohol men själva känslan av att varje Alvedon eller vad tusan som helst man stoppade i sig påverkade mitt barn var obehaglig till slut. Jag gillar heller inte att visa brösten offentligt och det blir man ju nästan tvungen till när man ska uträtta saker med småbarn med sig. Häpnar alltid på BVC när tuttar svänger hit och dit och folk är helt obekymrade över detta. Jag har inga problem med mina bröst men jag har ingen lust att visa upp dem på stan, det skulle jag aldrig göra annars...

Full av bävan inför nätter utan sömn nattade jag lilla F utan tutte och hon sov hela natten!?! WTF? Jaha, det var alltså inte alls nödvändigt att bröstmata. Tack tack tack.

De två näst fick bröstmjölk 11 resp 10 mån. De var inte skrikiga kolikbarn och jag orkade lite längre än väntat.

När min förste son dök upp helammade jag inte alls. Jag visste att jag skulle börja jobba när han var tre månader på grund av att jag inte hade någon SGI. Maken tog hand om honom första året. En strålande insats på pappafronten, not so much på hemmafrufronten. Jag skötte markservice och jobbade, han såg mest på TV med Frank.

Edgar kom 15 månader efter Frank. Jag var inställd på att ge både flaska och bröst och på BB bad vi om lite ersättning till natten. Sköterskan tittade på mig som om jag just landat från en annan planet. Sådant gav de inte. Jag skulle amma. Jag framhärdade och sade att vi gärna ville kunna sova, det var sent och jag var jättetrött. Han var ganska stor, 4,5kg tror jag (har man sex barn kan man inte alltid minnas exakt vikt, eller fyra sista siffror) och kunde jag snälla få 15ml ersättning?
Nope det kunde man inte, hon ville överlägga med äldre kollega. Den äldre kollegan kom in och berättade myndigt att amning var bäst och man behövde en läkarordination för ersättning....Jaha. Då förklarade jag att jag var läkare, ungen var stor och när största barnet på 4,7kg föddes matade de henne utan att fråga mig och upplyste mig då om att barn över 4,2 skulle matas för att inte "dippa" i blodglukos... Jag fick ersättning i liten medicinkopp som aldrig användes. Ungen sov sött hela natten.

Edgar fick tutte i ganska exakt åtta månader för då gifte vi oss och då hade jag ingen lust att amma. Jag såg nästan inte barnen den dagen. Vi hade en dunderfest och hade en barnflicka till killarna. Ja jäklar vad jag dansade den kvällen och natten. Det var helt suveränt!

När Tylla skulle födas bunkrade vi med bröstmjölksersättning och tog med till BB i smyg. Hon kom efter mycket om och men ut och var helt nöjd utan mat.
Mamman däremot var totalt utmattad och ville döda alla på hela KS.

Nu ska jag sluta amma för sista gången i mitt liv. Det känns faktiskt lite sorgligt fast jag hatar att amma. Kanske för att jag nu är för gammal för att ha fler barn, kanske för att ett gulligt litet barn som inte skriker jämt är rätt OK att amma. Jag vet inte. 

Idag åt hon gröt för första gången och tittade på mig som om jag bedragit henne. Sprattlade exalterat med benen och slet skeden ur min hand. - Varför har du inte givit mig detta tidigare? VA? VA? Hon åt två portioner och nu kommer hon kanske inte kunna bajsa på en vecka.

För alla ammande kvinnor där ute....allt är OK. Man måste inte amma om man hatar det, man får amma hur mycket man vill och man kan också föda upp en riktig goding på både och! Nu ska jag ta en riktigt löjlig drink. En Pina Colada så alla blir glada!


Med Frank i famnen och Edgar i magen i Le Lac. 


På återläsande!

#amma #bebis #pinacolada #induktion #småbarnsliv #sistabarnet #nognu


2 kommentarer:

  1. Tack för dit inlägg om amning. Älskar min dotter men vill inte amma längre. Hon är nu 12 månader och stark och modig tjej. Förstår inte varför jag inte vill amma henne längre. Tidigare gjorde de ont nu känns det som att jag bara hatar det även om det inte längre gör ont...

    SvaraRadera
  2. En ettåring behöver verkligen inte bröstmjölk för att klara sig och om du inte vill längre känns det väl som ett bra tillfälle att sluta nu!

    Anna

    SvaraRadera