Voltaires Vardag: Jag, en jonglör

Älskar sin julklapp!

Jag somnade efter 01.00 igår all aktivitet var svårt att varva ned ifrån. Jag vaknade strax innan halv sju. Av mig själv. Jag var kissnödig. Jag låg kvar en lång stund för jag vet att om jag rör mig kommer jag störa barnen och då drar hela cirkusen igång. Tankar på bära nattblöja på mig under har föresvävat mig. Men avfärdats. Det finns inget värdigt i detta, inte än. Jag smyger till lilla toaletten, den som låter minst, men nej. Jag hör små barnfötter i korridoren.

Tänk vad förbannad man kan bli på ett knarrande golv, en gnisslande dörr och att barnen aldrig kan bara slappna av och sova. De är ju uppenbarligen dödströtta (detta är ett antagande baserat på att de gnäller hela tiden). Jag gör ett lönlöst försök att lägga honom igen men istället väcker han sin storebror och de börjar bråka om vem som ska sova på vems plats. Jag känner en sådan oerhörd uppgivenhet inför detta. Att de ska tjafsa om så otroligt oviktiga saker och att det tar mindre än en minut av vakenhet för att bråket ska starta.

Tack och lov hade min mamma tagit lillan. Som är sjuk. Vi gick ned till köket och åt frukost. Sen ägnades förmiddagen åt att försöka hålla dem isär och efter halv elva dessutom åt att försöka hålla dem ifrån hallen där lilla T sov i sin vagn. Vid pass halv ett började de tjafsa och kasta saker. De ville gå ut och det vore väl egentligen det rimliga. Men det gick inte så enkelt då jag måste vänta tills T vaknat. Det flyger Anny Bösch i luften och de vägrar fatta att de ska hålla sig lite lugna och inte vara i HALLEN!

Anny Bösch över hela linjen. Han tvingar mig att rita. Jag är helt kass på att rita.

En drar till toan medan jag försöker resonera med den lilla nakenfisen som bestämt sig för att gå ut i de tio minusgraderna. Någon förståelse för mitt synsätt finns inte. Han lugnar sig dock och jag tror att situationen är räddad. Då hörs ett illvrål från andra sidan huset. Frank är klar och vill ha hjälp. Han har försökt torka sig själv. Nu krävs en sanering. E ser sin chans och springer tvärs över huset ut i hallen och sen är Tylla vaken.

Jag känner hur jag hatar min situation. Jag hatar att vara ensam med den värkande ryggen, tre barn varav två omöjliga, ett för stort hus och samtidigt lida av sömnbrist.

Sen inser jag att det inte tjänar något till att försöka ha några ambitioner över att bara vara slav. Jag kan inte förvänta mig empati från barnen, jag kan inte förvänta mig att de ska visa hänsyn gentemot varandra. De är som små egotrippade divor med, tyvärr måste jag erkänna, min vilja. Och så är väl barn menade att vara, jag har bara för många och för tätt. Jag och maken tittar ibland på dem och känner den där oerhörda kärleken som även innefattar oro för deras framtid. Samtidigt vill vi dra. Vi vill åka iväg själva länge och bara vara ifred. Jag för min del vill träna och sova. Vad han har högst upp på önskelistan vågar jag inte tänka på.

Jag vet att jag ska vara glad och tacksam och det är jag men när man är utmattad då hjälper det inte med glada tillrop från utomstående om att tiden är så kort med småbarn och att jag kommer sakna detta. Om jag gör det, saknar detta, ska jag komma ihåg att läsa min egen blogg och då kanske jag minns EXAKT hur det var när jag förbannade fiskbensparketten i ek och alla dörrar som nog passade jättebra i dörrhålen 1909. Men just idag vill jag börja gå de 70 milen mot Nidarosdomen och sen kan det få snöa och blåsa hur mycket det bara vill. Jag orkar inte jonglera mer. Jag vill bli pensionär.