torsdag 5 februari 2015

Tomma hot

Min farmor hette Iris, jag älskar både namnet och blomman


Jag har kämpat på här ett tag nu som ni vet. Jag försöker med alla medel få ordning på mina älskade medboende....jag går bet. Jag försöker hålla humöret uppe ändå. Jag försöker se de små framstegen. Men tyvärr. Jag hittar inga solida tecken på att jag kommer lyckas med detta. 
Däremot ser jag klara och tydliga tecken på att de dåliga vanorna cementeras. Det gör mig ledsen på flera sätt. 

Dels tycker jag det är tråkigt att de inte lyssnar. De verkar tydligen oförmögna att se annat än sina egna behov. De bryr sig inte om sin hemmiljö (utom när det ska komma gäster). Att skälla på mig när något gått fel i tvätten är ett utbrett fenomen, inte maken dock han verkar inte bry sig ens om detta...eller så är det så att han har kläder som tål tvätt? Jag brukar kontra med att "den som inget gör riskerar ej att göra något fel".
Den kan ni ta alla kämpande dubbelarbetande kvinnor.. Den brukar fästa rätt bra (i tre och en halv minuter).
Jag är rädd att jag bara framstår som en gnällkärring...men det beror på allt ovan. Att bara acceptera och bita ihop är inte min grej. Jag är, som Grynet säger, trött på att ta skit! Jag tar ingen skit mer, inte någonstansifrån. Jag förväntar mig att bli bemött på ett ärligt och respektfullt sätt. Jag tänker ta konflikten. Inte vika ned mig och nedvärdera mig själv. (Det gör jag väldigt sällan men ändå). 
Jag är också trött på att folk är egoistiska idioter. Jag kommer välja bort umgänge som tar mer än det ger. För nu är jag vuxen. Jag väljer själv. Jag tänker bara göra saker jag vill. (Utom på jobbet, där gör jag det man bör och måste. Där har jag inga problem med att vara smidig diplomat och lägst i rang). 
Men i min privata sfär kommer jag nu bara ha folk jag orkar med och vill vara med. Det känns ärligt och befriande.Jag vill inte spela spel och smila med, då avstår jag hellre samröre. Jag har en kompis som en gång bad sin svärmor fara åt skogen. Herregud tänkte jag. Kan man göra det??? Och det kan man faktiskt om man har problem med någon. Man måste inte älska någon, inte ens sina föräldrar. Faktiskt. Det är en ganska skön sak att tänka på. Man kan inte tvinga sig till sådant. Men man ska såklart inte vara elak. Men man kan vara tydlig med sina gränser. det gillar jag. Som på jobbet. Man behandlar alla med respekt. Men är empatisk men man kan inte älska alla och göra våld på sig för att passa in (om man inte är helt galen och måste anpassa sig. Fast då kanske man inte ens inser det och anpassningen inte ens är möjlig... jag tänker mig normalfallet här..vad normalitet nu är i relationer. Ni hör jag är ute och cyklar här. Men ändå. Jag vet vad jag menar, även om det är dunkelt uttryckt;)).

Jag anar att detta utbrott/uppbrott har att göra med lite besvikelser.
Jag fick ett väldigt besvär med en hyresrättsaffär nyligen. Den avslutades idag. En krånglande person vägrade uppfylla sin del av ett avtal, slingrade sig och försökte komma undan att betala. Jag vägrade hålla på och tjafsa med honom och medla på ett vänligt sätt. Jag hänvisade honom hårdnackat till mäklaren (som fått 50000kronor för att genomföra affären) och var den som hittat denna krångliga person åt mig. Hans bror ringde och ville "förhandla" men jag vägrade svara, jag kände på mig att något var i görningen. Jag smsade att det inte fanns mer att säga och att han kunde vända sig till mäklaren. Ändå tog det fem dagar att få sista betalningen. Det återstår att se om jag kommer få en räkning på larmet som han krossade i butiken. Då kommer jag ringa min vän mäklaren igen...någon måtta får det vara. 
Ett tag tänkte jag att jag skulle fakturera honom för all min tid, och gå på landstingets taxa för läkare...det är 1500kr/timme om jag minns rätt. Då skulle man nog fått ett snabbt avslut.




En tvättstuga hur överfull som helst


Men tillbaka till familjen. 

Jag suckade en gång för mycket igår. Maken blev upprörd. Han tycker att han hjälper till med allt...Han sa: Då slutar jag hjälpa till med allt!

Å han är så rolig! Ja men gör det, sade jag. Det blir inte mycket förändring..
Jag bad honom precisera vad det var han skulle sluta göra....Hmm hmm, han tänkte ett tag. Han kunde inte komma på vad han skulle sluta med. Han är såååå tacksam att skoja med min mycket älskade make. Han tittade på mig och kramade mig. Tomma hot sade jag. Och så skrattade vi åt hela eländet. Jag för att jag har sån fantastisk humor och är obotlig optimist, han för att han var rädd och lättad. (Antar jag. Jag kan vara ganska jobbig, påstridig och snabb i ordväxlingarna). 
Han har på sista tiden återigen börjat hota med en motblogg...until that day....

Men som sagt jag uppmuntrar det. Det skulle verkligen vara roligt att läsa om mig själv på någon annans blogg. Jag skulle nog få mig många glada skratt. För jag ÄÄÄÄÄR så rolig och ilsken emellanåt. Faktiskt, jag borde bli en film. Hela mitt galna liv skulle kunna bli SVTs längsta långkörare. En mastodontserie. Jag skulle kunna spela mig själv. 

För jag behöver flärd i min värld...märkte ni? Ett helt otippat rim!! Wonderful, I am back and happening. Jag kan skratta och leka med eländet. Då blir det plötsligt lite meningsfullt att skriva av sig. Jag kan stå ut med att jag antagligen dör två eller tre år tidigare än jag borde på grund av allt slit. Det gör inget för maken är ju 12 år yngre. Det blir lite jämnare då. Synd bara om de yngsta barnen...de får stora tjejerna ta hand om då!

Nu ska jag stänga av Barnkanalen och på allvar försöka söva lilla Tyllsdorf...hon trilskas idag, trots att jag gjort allt rätt!;) Som vanligt!

Ikväll ska hon sova hos mina föräldrar. Jag ska jobba imorgon och det är skönast för alla om hon vaknar där har vi listat ut. Smart va!?!




Här finns det massor med rena kläder..gömda...Smutsiga kläder lägger vi på badrumsgolvet här hemma. Två trosor, inte samma ägare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar