Som ni vet är det inte just nu ett av mina ljusaste ögonblick. Jag är lite less på mänskligheten. Jag känner att jag inte är rätt rustad att fortsätta kämpa framåt på den inslagna vägen. I den stunden kommer alla känslorna på en och samma gång. Som den impulsstyrda (på rätt sida av den tunna linjen...) människa jag är får jag lust att agera, jag blir också arg, uppgiven, hämnlysten. Alla fula känslor kommer upp till ytan. Helt logiskt och rimligt men är det konstruktivt?
Tidigare har jag haft kortare stubin. Nu har jag lärt mig att kontrollera detta bättre. Jag har utökat tiden från nedslag till motattack till ca 24h. På den tiden hinner man landa, reflektera och som vanligt omgruppera (mitt favoritord för tillfället). Min nya plan är inte officiell än, jag har ett huvudspår men måste avvakta utvecklingen här.
I denna stund kommer en musa, hon ska få vara hemlig, och puttar på lite, eller det kanske är två möss förresten. Så istället för att skriva på boken "mitt liv so far" börjar jag med helt andra grejer. Och kanske kanske det blir något helt fantastiskt. Det är som vanligt tiden som är min största fiende. Men att skriva gör mig glad, jag försvinner iväg, samlar information, sammanställer det i huvudet och ut kommer ganska trevliga saker. Jag skriver helt bara rakt på, mina olika analyser av sakernas tillstånd baserat på mina kunskaper (som ingen i Sveriges olika landsting vill ta vara på, ja surt och bittert men sant) och sedan parat med sunt förnuft och min vanliga galghumor som Boel så riktigt påpekat att jag har.
Var lugna jag ska skriva boken "Mitt liv fram till nu" också för det är ju trendigt att skriva sin biografi innan man fyllt 50 men det blir nästa eller nästnästa projekt.
Men jag kan avslöja en sak om mig själv, om ni inte redan anat detta, jag är en sanningssadist. Eller kanske inte sadist men jag har mycket svårt att lugga och de råd jag brukar få i AT-sammanhang är att ljuga mig blå, hitta på att jag äääääälskar att jobba nattjourer tre veckor i sträck och inte ha en enda specialist på hela huset. Tyvärr, jag kan inte. För jag måste leva med detta då och det kan jag inte.
Därför söker jag nu lite tröst i Billy Joel. Hans låt Honesty är så mitt i prick. Man kan få ömhet och kärlek med ÄRLIGHET det är jävligt sällsynt. Folk lurpassar, intrigerar och gör fula saker. Not me. Jag är straight up. Sådant gillar jag hos andra och även om det drabbat mig hårt i vissa sammanhang kommer jag fortsätta vara ärlig och inte spela spel.
Låten Piano man får symbolisera mitt nästa kapitel i livet. Lyssna på den, jag älskar biten om att han kunde varit en skådis om han bara kommit iväg. Så känner jag. Men jag ska inte sitta stilla och ta allt som jag blir serverad. Jag tänker resa mig och bara ta det. Så, nu vet ni. Jag känner mig lite tilltufsad nu men det kanske var bra. Dags att vakna upp nu och se uppåt.
(Jo innan jag glömmer det, har ni hört att Thomas Nordegren är trött på rökinfusioner i all fin mat...? På allvar? Satan vad provocerad jag blev av det. Jag har nämligen i vanlig ordning missat att detta var nya trenden och inte ens börjat fundera på om detta är något jag behöver i mitt liv. Jag ber att få återkomma till detta, alltså om att radiopratare äter så mycket lyxmat att de tröttnar...)
Jag kör med tryffel i chipsform här..närmare haute cuisine kommer jag inte idag trots porcetta i ugnen i tre timmar snart...
Bister min, grannens nedklottrade plank. Vilken förortskänsla.
Och ja, foten är i kläm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar