Mitt eget privata helvete

Vissna blommor och en gammal karta. Min sinnesstämning just nu. Bilden är tagen av Johannes Björndahl på min begäran. Jag är sååå avundsjuk på den kartan, jag vill ÄGA en sådan!

Lågvatten idag. Nobben överallt, av olika skäl, vissa ger inga skäl bara moltyst..Lika illa hur som helst. Söta Anna på förskolan gav mig en kram. Hon tyckte jag skulle gå ut i solen och sedan dränka sorgerna i en stor kopp kaffe. 

Till yttermera visso...

På väg hem från förskolan funderade jag på min situation, det utkristalliseras långsamt vad jag ska göra. Jag ska tänka på familjen. För om jag mår dåligt drabbar det ALLA. När jag kom hem satte jag på radion, jag hoppades få höra nyheterna direkt för att få lite perspektiv. Mina futtiga problem. Jag bor ju inte i Syrien trots allt. Att jag fastnat i ett karriärmässigt limbo är ju inget som drabbar någon annan än mig, mina barn, familjen, de eventuella patienter jag kanske kunnat hjälpa så det stannar där. Mitt stopp innebär en collateral damage av kanske....30-40 personer. Ingen biggie..

Tyvärr var programmet som sändes av ekonomisk art och det handlade om pensioner. Ned i svarta hålet igen. 

Men en stilsäkerhet och känsla för kvalitet klär hon sig för en dag på förskolan. Bättre att satsa på kvalitet och tidlös elegans än att köpa billigt skräp som är utslitet efter tusen tvättar. Imorgon ska vi tänka lite mes på accesoirerna...det blir ett par stora glas kanske, lite blin, djurmönstrat och maffiga smycken...Eller???

En halv miljon i studieskulder och jag kommer aldrig komma över 38000kr i månadslön utan en legitimation. Det kan låta som en hög lön för vissa men efter 5,5 års studier och sex år efter examen borde jag ha dubbla lönen inom ett år om jag hade fått AT när jag sökt första gången. Pensionen är inte så långt fram i tiden för mig, 30 år kanske som längst. Dessutom stannar jag av rent akademiskt om jag ej får fortbilda mig. 

Mycket att ta in, jag hoppas på att Syrienkrisen snart avhandlas på radion.

Men jag ska samla kraft, det duger inte att ge upp. Inte än. Jag ska avvakta till sista strimman av hopp är ute, sen ska jag omgruppera. Tänka strategiskt och se om mitt eget hus. Nu kaffe, lite tid att tänka, andas och jag tror, SKRIVA på mitt lilla projekt. Det är iallafall bara glädje i att skriva och mina tråkiga erfarenheter ger ännu mer drive av någon outgrundlig anledning. Det gäller att kanalisera sin ilska och energi. Det är min lycka och förbannelse. För jag tror att jag utan en blinkning skulle kunna bli sjukskriven för utmattning, nedstämdhet och eventuellt smärtproblematik. Och kunna övertyga!

Man kan inte jämföra helveten. Alla har sitt eget, vissa har inget. Jag som levt större delen av mitt liv ytan minsta motgång börjar nu se att det finns en viss ordning i karriären iallafall. Mycket demoraliserande för en idealist och filantrop som jag...

Jag har bett Lotta brodera en tavla till mig med texten "Man kan inte nog underskatta mänskligheten". Jag fick betala med fina ord och glada tillrop. Hon hade nog med saker sade hon men behövde lite positivitet. DET är helt fantastiskt, att andra människor drivs av något annat än belöning i materiella ting! All heder till dig Lotta, blir jag någonsin överläkare lovar jag dig min högra hand, bildligt talat då, och name your prize!!!!

Tyllas första verk, det kanske blir något stort av henne? Vilken komposition!

Slutgnällt, jag fokuserar, penetrerar, analyserar och kanske jag släpper ut den lilla vedergällningshemulen...eller inte. Jag är ju ingen barnrumpa heller.

Kram

A